I den pågående militärkuppen i Myanmar används samma slags våld mot befolkningen i stort som militären använt mot minoriteter under lång tid. Militären har i stora delar av landet sedan länge utövat brutalt våld mot många av folkgrupperna i landet. En stor del av den burmesiska, och buddistiska, majoritetsbefolkningen har däremot haft en privilegierad situation och inte riktigt förstått vidden av militärens agerande. Men nu tycks de ha insett hur andra grupper blivit utsatta och allt fler sluter nu upp tillsammans mot militären.
Men både Ryssland och Kina har geopolitiska och ekonomiska intressen i Myanmar. Båda länderna förser militären med vapen. Kina vill i tillägg ha tillgång till landets långa kust och andra naturresurser. De har därför blockerat varje resolution i FN som handlat om att det internationella samfundet borde agera. FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, uttrycker en stor oro för det som händer. Hon ser stora likheter med konflikten i Syrien där också folkliga och fredliga protester bemöttes med brutalt våld.
Dagen skrev 18 april att organisationen Assistance Association for Political Prisoners rapporterar att 728 personer har bekräftats mördade. Över 3 000 har frihetsberövats och 17 dödsstraff har utfärdats. Militären skyr alltså inga medel för att kuva befolkningen.
Det som nu händer är en tragedi av stora mått både humanitärt och demokratiskt. Myanmar har av många setts som ett tecken på att demokratisering skulle vara möjligt för länderna i den här delen av världen, men den förhoppningen kan vara borta. I alla fall för tillfället. Befolkningen rapporteras ha stor kampvilja eftersom rädslan för vad som kan hända om de inte protesterar är större än för vad ett uteblivet motstånd kan få för konsekvenser. En del förbereder sig för väpnad kamp och en del fruktar ett fullskaligt inbördeskrig.
[ FN: Myanmar har begått folkmord på religiös grupp ]
Men mitt i allt detta finns vackra tecken på att människor agerar för andra i spåren av militärens härjningar. Detta blev bland annat tydligt i staden Mandalay i förra veckan. När soldater brände ner 40 muslimska hem gjorde buddistiska munkar och katolska nunnor gemensam sak och kom till deras undsättning. Religionen är i det här fallet inte det som skiljer utan förenar trots olikheter.
De största behoven är i nuläget mat och pengar, men eftersom i stort sett alla kontakter utåt är avskurna är det inte möjligt att bistå med det. De kristna ber därför om förbön. En del kristna tolkar det som händer i termer av andlig kamp och hänvisar till att militären använder sig av astrologi för att ta reda på hur de ska agera.
[ Ärkebiskop orolig för inbördeskrig i Myanmar ]
I väst kan det låta märkligt, men i ett samhälle där hela tillvaron betraktas som genomsyrad av andliga makter är det en fullt begriplig tolkning. Det kyrkorna runt om i världen därför kan göra, förutom att utöva politiska påtryckningar, är att be att förtrycket av alla Myanmars invånare upphör. Landet behöver verklig fred.
