Adoption visar familjelivets djupare mening

Det är en månad sedan Dagens Nyheter publicerade reportageserien om barn som sålts till adoption. Det kom som en chock. Den svenska godhetsfasaden åsamkades ytterligare en spricka. Det mest häpnadsväckande är dock att staten kände till detta. Det är en politisk skandal, men ännu mer en tragedi för alla dem som adopterats bort och dem som tagit emot ett barn för att de vill göra något gott. Adoptioner är komplexa eftersom två starka krafter sammanflätas – längtan efter barn och viljan att ge ett barn en bättre uppväxt. Men det är viktigt att konstatera två saker om adoptioner.

[ "Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner" ]

En adoption sker för det första alltid som en följd av trauman. Det är en mamma och en pappa som av olika skäl inte kan ta hand om sitt barn, men det är också ett barn som inte får möjligheten att växa upp med sina biologiska föräldrar. Ur ett kristet perspektiv är tillvarons brustenhet visserligen inget främmande. Hela skapelsen ropar i födslovåndor. Världen är inte perfekt, men vi vet också att ur det skadade kan Gud göra något gott: möjligheten för ett barn att få en ny familj.

Adoption behöver inte vara en katastrof, tvärtom. Att bli adopterad är grundläggande i kristen tro.

—  Fredrik Wenell

För det andra är det aldrig en rättighet att få barn. De är alltid en gåva och kan därför aldrig bli ett projekt för föräldrarna. Det är en människa på sina egna villkor. Ändå blir barn ibland en punkt på föräldrars lista på saker som måste göras eller uppnås. De allra flesta förstår förstås att så inte är fallet och att barn inte är saker som kan lämnas tillbaka, som ett par föräldrar i Småland gjorde i mars tidigare i år. Det är naturligtvis ett extremfall, men det går inte att komma ifrån att det visar på hur olyckligt det kan gå om valet att skaffa barn blir en del av självförverkligandet inom ramen för idén om den lyckliga kärnfamiljen.

[ Mikael Hallenius: Jag kommer aldrig förstå hur man kan överge sitt barn ]

Språket avslöjar oss när vi talar om att “skaffa barn”. Det är det tankesättet som gör att singelinsemination för kvinnor redan är tillåtet och surrogatmödraskap ligger runt hörnet. En marknad kan uppstå där den som har pengar hamnar i ett överläge gentemot de som bär barnen eller som adopterar bort sitt barn.

Risken är att idén om kärnfamiljen gör att familjen blir en sluten enhet som är sig själv nog, när den snarare är en utmärkt form att ta emot andra, till exempel barn. Adoption behöver inte vara en katastrof, tvärtom. Att bli adopterad är grundläggande i kristen tro. Alla troende är adopterade in i Guds stora familj och en mänsklig adoption kan därför ses som ett tecken på det som gäller alla människor.

Det är därför extra allvarligt för en kristen att barn utnyttjas för att uppfylla en annan människas självförverkligande. Staten behöver behöver säkra att nutida adoptioner sker på rätta grunder och att barnen kommer till familjer som har utretts grundligt så att risken är minimal att de överges en gång till. Adoption får aldrig innebära ett dubbelt svek. Det vill säga att barnet blir lämnat ytterligare en gång av adoptivfamiljen.

[ Missionsorganisationer tveksamma till adoptioner i början av 1960-talet ]