Marknadshyror löser inte hela problemet

Av det höga tonläget och det starka engagemanget skulle man kunna tro att en revolution är nära förestående på den svenska bostadsmarknaden. Namninsamlingar, demonstrationer av det coronasäkra slaget och heta debatter eldar på stämningen i väntan på att den av regeringen tillsatta utredningen om fri hyressättning i nyproduktion ska offentliggöras inom kort.

Om det ändå vore så väl att detta förslag – ett av januariöverenskommelsen mest sprängkraftladdade – löste de högst reella problemen på den svenska bostadsmarknaden, knappast en gång för alla men åtminstone under överskådlig tid. Då skulle det finnas all anledning att applådera reformen och tacka Liberalerna för deras avgörande insats.

Trångbodda flerbarnsfamiljer längtar efter större utrymme, utanförskapsområdenas segregering behöver brytas, unga människor måste få flyga ut ur boet, de som drömmer om ett liv som villaägare behöver kunna förverkliga planerna utan att skuldsätta sig över öronen när priserna galopperar i höjden. Här finns helt enkelt massor att göra.

Bostadspolitiken i vid bemärkelse behöver lyftas högt upp på agendan

—  Elisabeth Sandlund

Och det är ingen nyhet. Bostadspolitiken är ständigt aktuell, eftersom den gäller ett behov som ständigt måste tillgodoses och som skiftar över tid beroende på framför allt den demografiska utvecklingen. Frågan är om dagens politiker skulle klara sig så mycket bättre än vad dåvarande statsministern Tage Erlander (S) gjorde inför förstakammarvalet 1966 när den legendariska journalisttrion de tre O:na (Ortmark, Orup och Olivecrona) ställde honom mot väggen med frågan om vilket råd han skulle ge ett ungt par som behövde sin första lägenhet. “De får ju ställa sig i bostadskön, givetvis”, blev svaret från en märkbart pressad partiledare, som inte gjorde saken bättre genom att påpeka att en tioårig väntetid gällde dem som “vägrade” att flytta från Stockholm. Hur mycket fadäsen medverkade till att valet blev det sämsta för Socialdemokraterna i dåvarande mannaminne, 42 (!) procent av rösterna, är en öppen fråga.

1960-talets lösning på bostadsbristen blev det så kallade miljonprogrammet, som sattes i verket med stor kraft och som resulterade i höghusområdet som Tensta, Hammarkullen och Rosengård. Någon liknande storskalig satsning är knappast förestående i dag och heller inte önskvärd med tanke på erfarenheterna.

[ Kristna folkhögskolor gör stor insats för integrationen ]

Det begränsade införandet av marknadshyror som nu diskuteras kan möjligen få en marginell påverkan genom att sätta i gång flyttkedjor som frigör befintliga lägenheter. Men det ändrar knappast situationen i någon avgörande grad för vare sig trångbodda, unga eller dem med villadrömmar.

När det gäller bostadssegregationen riskerar effekten snarare bli negativ. Nybyggda hyreslägenheter med höga hyror kommer med nödvändighet att endast vara tillgängliga för dem med mest pengar. Dagens utanförskapsområden kan därför komma att kompletteras med nya innanförskapsområden, där låg- eller medelinkomstfamiljerna lyser med sin frånvaro – i trappuppgången, och i de lokala skolorna.

[ Debatt: Församlingens uppdrag i utanförskapsområden är att förvandla liv ]

Det vore illa om ståhejet kring den tilltänkta förändringen skulle dölja det faktum att bostadspolitiken i vid bemärkelse behöver lyftas högt upp på agendan. 1966 blev den viktig i valrörelsen. Får vi se en repris inför 2022 års val, med konstruktiva och mer heltäckande förslag från partierna?