02 augusti 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Jag kunde inte leva i nuet, det gjorde för ont

Gästledare: I sorgen behöver vi varandra, skriver Ella Bohlin.

Då min mamma dog hamnade jag i en djup kris. I maj 2019 fick jag ett telefonsamtal som kom att förändra allt. En elakartad tumör hade upptäckts och cancern var redan långt gången. Sommaren passerade och hösten kom. Mamma blev allt sämre. Jag jobbade allt mer. När jag var på jobbet ville jag åka till henne på sjukhuset. På sjukhuset ville jag åka till jobbet. Hennes sista natt i livet var jag inte där. Jag jobbade. Skulden över hur jag prioriterade plågar mig ständigt.

Psykologen Elisabeth Kübler-Ross genomförde på 1960-talet studier på den känslomässiga reaktionen hos patienter som fått ett sjukdomsbesked med dödlig utgång. Hon kom att benämna modellen som sorgens fem faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.

I ett skeende riktades mina anklagelser mot min egen mamma - varför hade hon inte sökt hjälpt tidigare?

—  Ella Bohlin

I början ringde jag runt till läkare, sökte desperat efter behandlingar och nya läkemedel som skulle kunna ge någon form av hopp. Skyllde på dåliga läkare, på primärvården, på Gud, på mig själv. Borde jag inte ha märkt något? Att en cancertumör på 8 centimeter fanns i hennes tarm? Borde ingen anat? I ett skeende riktades mina anklagelser mot min egen mamma – varför hade hon inte sökt hjälpt tidigare?

Sorgearbete är en process som är olika för alla. Det går inte att hitta facit eller en mall för hur det ska kännas eller hur det kommer att bli. Vi kan aldrig i förhand veta hur vi kommer att reagera.

Varför tog jag inte tjänstledigt när min mamma dog? Varför loggade jag inte ut i någon månad? Jag vet inte. Jag tror inte ens att om någon konfronterat mig att jag varit mottaglig för det budskapet. Allt jag visste var att “nuet” var omöjligt. Det gjorde för ont.

För den som vårdar en person med en livshotande sjukdom i hemmet finns närståendepenning från Försäkringskassan. Men finns det något stöd för den som sörjer en djupt älskad förlorad anhörig? Sjukskrivning efter en förlust av anhörig kan vara möjligt, men sorg är ingen sjukdom. Även om sorgen kan förlama på ett sätt som ger nedsatt arbetsförmåga är det inte säkert att Försäkringskassan godtar skälet “sorg”.

2011 infördes på dåvarande socialminister Göran Hägglunds initiativ en sorgepeng som utgår till dem som förlorat ett barn som är under 18 år. Kostnaden för sorgepengen var blygsam. Men ändå en så viktig reform. Vikten av välfärdssystem som både är starka och flexibla har blivit allt tydligare. Men välfärdssystemen är långt ifrån allt.

Den som sörjer en anhörig kan inte med automatik räkna med stöd från välfärdssystemen. En del klarar av att bearbeta på egen hand, andra vill ha hjälp. Ofta kan civilsamhället utgöra det bästa stödet som går att få. Ideella initiativ som jourlinjer, stödgrupper och samtalshjälp är oerhört betydelsefulla. Inte sällan blir det svåra mindre svårt när vi delar erfarenheter med andra i en liknande situation. Samhället är som bekant så mycket större än staten. För egen del har jag tagit mig framåt genom att prata och gråta. Gråta och prata. I dagar, veckor och månader.

Jag är inte färdig med sorgen. Jag vet att jag kommer leva med sorgen efter mamma hela livet, men den förändras och med tiden kanske, kanske gör det inte lika ont.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare