Kajsa Bergqvist hade aldrig vunnit över Stefan Holm

På få andra områden i historien går det att skönja utvecklingen av kvinnliga frigörelsen så tydligt som i sportens värld. Det går en linje från de gamla grekerna som inte lät kvinnor närvara i publiken när olympierna gjorde upp, nakna på arenan, till att kvinnor i dag tävlar i snart sagt alla idrotter i egna klasser.

Att det finns biologiska skillnader mellan könen användes först som argument för att helt utesluta kvinnor från sportens arenor och sedan för att motivera varför kvinnor skulle få tävla mot kvinnor - och inte män. De senares fysiska överlägsenhet (i alla fall när vi talar om muskelmassa) hade annars gjort tävlan befängt orättvis.

Usain Bolt mot Frida Park i sprint drar knappast någon storpublik.

—  Frida Park

Men det handlar inte enbart om rättviseargument. Vem vill ens titta på idrott där vinnaren är klar på förhand? Usain Bolt mot Frida Park i sprint drar knappast någon storpublik. Det är ju när de tävlande parterna är varandras like i styrka, teknik och snabbhet som sportens spänningsmoment och underhållningsvärde är som störst.

[ Frida Park: Vilka är transhatarna, Svenska kyrkan? ]

Damidrotten har ansetts viktig för att uppvärdera det kvinnliga könet. Men det var då. Trots att vi är vana vid politiska utspel som återkommande poängterar att kvinnokampen inte är över, har den fått ge vika för en allt mer utbredd inkluderingstrend. Så också i idrottens värld. Biologin spelar numera en underordnad roll i svensk friidrott. I juni presenterade Svenska friidrottsförbundet sin policy för “friidrottare med transerfarenhet” som anger att barn och unga upp till 18 år fritt kan välja att tävla i enlighet med det kön man identifierar sig som. För äldre och för elitidrottare krävs i dagsläget ett intyg, men dammluckorna är öppnade. Könet, i svensk friidrott, betraktas enbart som socialt konstruerat, vilket oundvikligen riskerar att få oerhörda konsekvenser för damidrottare.

[ Dotterns snabba könsbyte upprör mamma: Detta är en stor vårdskandal ]

Ett väldigt litet antal personer föds årligen med ett oklart kön. Att uppleva sig som fånge i ett annat kön är en psykologiskt mycket påfrestande erfarenhet som inte får förringas. Men de drabbade är få.

På senare år har fler sökt sig till vården för att byta kön. Det är vanligtvis unga flickor, inte sällan med autism, som i tonåren känner sig främmande i sin kropp och därför identifierar sig som män.

Alla dessa förtjänar hjälp och stöd och ingen ska bli diskriminerad. Men det hade varit mycket bättre att göra individuella prövningar i de få förekommande fall detta gäller än att införa generella regler. I de länder där liknande praxis genomförts har det inte lett till en tillströmning av tidigare kvinnor som vill tävla i herrklassen, snarare det omvända. Det är inte svårt att förstå varför.

[ Fredrik Wenell: Svenska kyrkans transhatarbrev exkluderar ]

Många skickliga friidrottare som återkommande hamnar utanför pallen i männens längdhopp, 100 meter eller kulstötning, skulle erövra guldmedalj om de tävlat i damklassen. Men hade Kajsa Bergqvist tävlat mot Stefan Holm, Patrik Sjöberg eller Javier Sotomayor hade hon blivit helt utan rekord och medalj. Tendensen att utnyttja systemets alla kryphål för att dra fördelar i tävlingar - eller för den delen att fuska - ska inte underskattas. Men vad händer när fusket helt plötsligt blir tillåtet? Kvinnorna förlorar.