Krisande frikyrkor kan vända trenden - igen

Under 2000-talet har det lagts ned en frikyrkoförsamling i veckan – 1 127 församlingar, som Dagen skrivit om tidigare. Under samma tidsperiod har församlingarna minskat sitt medlemsantal med 10 procent. Är frikyrkorna på väg att dö ut?

Kris. Ordet används av både Öyvind Tholvsen, pastor och författare till frikyrkorapporten, och Karin Wiborn, biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan, när de kommenterar siffrorna i Dagen.

[ Ny trend: Frikyrkorna växer i sekulariserade län ]

Kris. Betyder det att det här är början till slutet? Nej. Livet innehåller naturliga kriser som uppstår som en följd av att man befinner sig mitt i en av de övergångar som vår utveckling som människor för med sig. Det är vad frikyrkorna nu står inför. En identitetskris som måhända skakar om men som kan föra gott med sig på livsresan framåt. Efter att frikyrkorna insett det allvarliga läget och tagit sig förbi chock- och reaktionsfasen behöver fokus vara på bearbetnings- och nyorientering: vilka är vi och vart är vi på väg?

Rapporten visar även vad som egentligen inte är någon nyhet: församlingars demografi motsvarar sällan samhällets i stort. Frikyrkor är ålderstunga. En orsak är att den generation som lät sin tro få utlopp genom att engagera sig i söndagsskolan, dela ut soppa till hemlösa och göra hembesök hos äldre och sjuka blir allt äldre. Deras trofasthet har burit frikyrkorna. Men precis som samhället i stort är det svårt att få nästa generation att involvera sig i ideellt församlingsarbete.

[ Karin Wiborn: Det är kris men evangeliet dör aldrig ]

Dagens medelålders och yngre har fostrats i välfärdssverige där engagemang sker via skattsedeln. De är inte sällan upptagna med, och stressade av, det egna livsstilsprojektet. Synen på tro som ett individuellt och privat projekt har gjort att församlingen ses som överflödig. Hur ska de under 30 nås? Det är dessa – och framtida generationer – frikyrkorna behöver nå för att överleva och växa till.

Frikyrkorna kan ta vara på att kända profiler talar tro som aldrig förr. I podcasts och i krönikor berättas om existentiella funderingar och sökande. Öppenheten är stor. Nykonservatismen bland unga där traditionella värderingar, renlevnad och monogama relationer blivit inne igen skapar möjligheter. Därtill har församlingarna något alldeles unikt: En gemenskap som inte består av människor som valt varandra utifrån rätt åsiktsprogram, ekonomi och status. Utvalda, ja, men av Gud, inte människor.

[ Pastor i Halland: Utmaning att hitta vår identitet ]

Kris kan leda till något gott. Och visst är det så att frikyrkorna i framtiden mest troligt inte kommer se ut precis så som de gör i dag. Men det är en möjlighet, inte ett hot. Gud blir aldrig nervös av samhällsutvecklingen. Och evangeliet finner ständigt nya vägar.

Även om frikyrkorna påverkas av större samhällsströmningar som sekularisering och extrem individualisering är de aldrig utelämnade till dem. Historiskt har de funnit sätt att verka i den tid de befunnit sig i och dessutom framgångsrikt kunnat vända trenden. Det går även i dag.