28 november 2021

En tidning på kristen grund



Ledare

Ekumenik innebär respektfullt möte mellan kristna som inte är överens

Ekumenik del två: Det är i vardagens relationer ekumeniken visar sig på allvar

Daniel Alm lämnar över ordförandeklubban i Sveriges kristna råd till Antje Jackelén. Anders Arborelius sitter ner bredvid dem. Infälld bild på Fredrik Wenell.
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Det finns få saker inom den kristna kyrkan som är så svårt som ekumenik. Orsaken är att tron handlar om vad vi intellektuellt tror men också vad vi gör och är. I kyrkans tradition har det kallats “lex orandi lex credendi”, det betyder som du ber så tror du. Det innebär att liturgi, gudstjänstordning eller mötesagenda inte är oväsentliga, tvärtom.

När pingstkyrkor använder sig av böner som inte är skrivna i förväg och när en katolsk kyrka följer en genomtänkt och utprövad mässliturgi är det ett uttryck för människors tro och vilka de är. Handlingarna uttrycker vad kyrkan och dess medlemmar tror på. Det betyder att när någon kritiserar eller uttrycker sig nedvärderande över en annans kyrkas gudstjänst blir det ett sätt att bedöma en pingstväns, katoliks eller lutherans tro.

Den vägledande frågan är vad är det man kan lära av andra traditioner utan att själva förlora sin egen integritet.

—  Fredrik Wenell

Men i den ekumeniska rörelsen har det på senare år skett mycket som gjort att den ekumeniska dialogen djupnat. Det har inte minst skett i det som kallas receptiv ekumenik. Den har sitt ursprung på Centre for Catholic Studies vid universitet i Durham, England. Den är sprungen ur en besvikelse och frustration över att kristna inte kan dela nattvardsbord. Det är en mycket efterlängtad och lovande rörelse.

I den receptiva ekumeniken är inte bara akademiker involverade utan också ledare och representanter från olika kyrkor. Den bärande idén är att andra kyrkotraditioner inte ses som hot utan snarare som en möjlighet att fördjupa den egna traditionen. Den vägledande frågan är vad man kan lära av andra traditioner utan att förlora sin egen integritet. Det är alltså viktigt att inte möta de andra med en attityd av att det är vi som har fattat det och ni behöver lyssna på oss, utan snarare vända blicken mot sin egen kyrkotradition och reflektera över hur andra kan berika den. Samtalet utgår med andra ord ifrån att alla traditioner har något att bidra med och som andra kan lära av.

Risken med rörelser som föds i akademin är att det aldrig landar hos troende i Sävsjö, på Östermalm eller i Tomelilla. Det blir, lite fördomsfullt uttryckt, mest en fråga av akademisk karaktär. Och om det aldrig landar hos vanliga gudstjänstfirare är risken alltid att det stannar på ett teologiskt plan. Risken är då överhängande att teologin först ska redas ut innan verkliga möten sker.

Är det möjligt att tänka sig att de kristna som mest uppskattar sakral körsång och en väl genomförd liturgi kan välsigna en välproducerad Hillsong gudstjänst med en gigantisk led-skärm?

—  Fredrik Wenell

Det finns visserligen stora teologiska skillnader men den riktigt stora utmaningen är när en troende betraktar en annan troendes handlingar som något mindre kristna eller rentav felaktiga. Och det går åt båda håll. Det är inte ovanligt att höra frikyrkliga som uttrycker sig nedlåtande om en högkyrklig luthersk eller katolsk mässa. De uppfattas vara stela eller ritualer utan liv. Men det går också åt andra hållet. Det kan exempelvis höras om karismatiska gudstjänster att de är ovärdiga eller en orgie i känslor.

Om, vilket är att föredra, den receptiva ekumeniken ska få längre räckvidd är inte den stora utmaningen att få lutheraner och katoliker att mötas för samtal och lära av varandra, utan vad de historiska kyrkorna kan lära av soakande och tungotalande kristna från Vineyard? Vad pingstvänner kan lära av katoliker som tror på Jesus kroppsliga närvaro i nattvarden, eller om teologiskt konservativa lyssnar på teologiskt liberala? Är det möjligt att tänka sig att de kristna som mest uppskattar sakral körsång och en väl firad mässa kan välsigna en välproducerad Hillsong gudstjänst med en gigantisk led-skärm? Det är de verkligt viktiga och svåra frågorna i den vardagliga ekumeniken.

Den ekumeniska rörelsen har ännu inte lyckats lösa teologin hur en person från en tradition där man döper barn ska kunna acceptera ett dop i en baptistisk tradition. Och tvärtom. Vissa teologer har föreslagit att se andra traditioners dop som en välsignelsehandling. De traditioner som döper barn kan betrakta det de kallar omdop som en dopförnyelse eller en välsignelsehandling och baptister kan se på barndop som en barnvälsignelse. Båda traditioner får då kompromissa med sin dopteologi i ekumenisk anda.

Men för vardagens ekumenik handlar det inte om att lösa de stora teologiska frågorna. Kommer de någonsin att lösas? Det viktiga är att ändå mötas i det alla kyrkor kan enas om – mötet med den levande Jesus precis som Elisabeth Sandlund skrev i den första delen av vår sommarserie om ekumenik. Och på det området kan vi verkligen lära av varandra. Mötet med Jesus sker i nattvarden, i den innerliga spontana bönen, Ordets förkunnelse och i lyssnandet på vad som rör sig i samhället. Till syvende och sist kan vi alla mötas i den gemensamma bönen: “Kom, Herre Jesus, kom”. Som vi ber så tror vi.

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell

Fredrik Wenell är ledarskribent på Dagen sedan hösten 2020.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledare

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar