Hit men inte längre. Nu är gränsen nådd. Detta måste bli en vändpunkt. Det råder ingen brist på kraftfulla budskap efter att en polisman skjutits till döds i Göteborgsförorten Biskopsgården i förra veckan. Oavsett om han utgjorde måltavla eller om kulorna var avsedda för någon annan person är dådet skrämmande och upprörande.
Det ligger en hel del i uppfattningen att en gräns har passerats. Hur hänsynslösa gängkrigens våldsverkare i våra storstäder än är har de tidigare inte gått till direkt attack mot uniformerad personal – även om blåljusfordon inte sällan angripits. Att en polis med uppgift att värna andras liv får offra sitt eget leder till allvarliga konsekvenser för hela samhället.
Det vore en stor lättnad om mordet i Biskopsgården verkligen innebar en vändpunkt för den brutala kriminalitet som gängen ägnar sig åt. Men låt oss inte ha för stora förhoppningar. Gränser har nåtts tidigare – när fyraåriga Luna dog när bilen hon färdades i sprängdes 2015, när den nyblivna läkaren och spädbarnsmamman Karolin sköts till döds i augusti 2019 och när tolvåriga Adriana kom i vägen för kulor avsedda för någon annan för ett knappt år sedan. Bara för att nämna några exempel på vidriga våldsdåd som, helt naturligt, skakat om och väckt starka känslor.
Men uppmärksamheten och upprördheten har inte lett till några genomgripande förändringar. Skjutningarna fortsätter, enligt färsk statistik 28 till antalet bara under juni, 140 hittills under 2021, med 20 döda och 39 skadade. Detta trots att rättsväsendet, inte minst genom internationellt samarbete, lyckats sätta ett antal gängkriminella bakom lås och bom. Risken är överhängande att inte heller polismordet i Biskopsgården blir mer än en punkt i listan över dåd med oskyldiga offer.
Vad som behövs är en arsenal av åtgärder och en härskara som utför dem
— Elisabeth Sandlund
Om det fanns en enkel metod för att komma till rätta med en utveckling som ingen vill ha, allra minst de hederliga och förtvivlade medborgare som bor i gängtäta områden, skulle den ha varit genomförd för länge sedan. Vad som behövs är en arsenal av åtgärder och en härskara som utför dem. Fler och bättre utrustade poliser. Snabba ingripanden av rättsväsendet och väl avvägda och kännbara påföljder även för unga brottslingar. Systematisk samverkan mellan skola, sociala myndigheter och, inte minst, hemmen för att fånga upp barn i farozonen. Stöd till och samarbete med ideella organisationer. Ett slut på populärkulturens glorifiering av gängliv, hur fyndiga än rapparnas texter må vara. En medvetenhet hos den som festknarkar att han eller hon göder kriminella. Ja, listan är lång. En del kostar pengar, annat handlar mer om mental inställning.
[ Debatt: Var kyrka där kyrka behövs ]
Det finns också en annan lista, den över sådant som inte har effekt. Många års underlåtenhetssynder på integrationsområdet är förvisso en viktig förklaring till dagens situation. Men lösningen ligger inte i att skuldbelägga människor med utländsk härkomst som grupp, låta dagens flyktingar bära bördan och lura i svenska folket att en inhuman migrationspolitik kommer att göra susen.
