Kyrkans bidrag till klimatfrågan är viktigt

Många av oss har njutit av värmen och ljuset den här sommaren. Men det har blivit smolk i glädjebägaren så fort nyheterna fått vår uppmärksamhet. I början av säsongen rapporterades återkommande om översvämningar. Senare har det varit fokus på skogsbränder som visar sig vara svårsläckta på grund av hettan.

Kristen tradition förvaltar en ytterst realistisk syn på människan om skapelse och frälsning inte separeras.

—  Fredrik Wenell

I måndags (9/8) släppte IPCC, FN:s klimatpanel, sin senaste rapport som visar att det inte längre bara är vetenskapliga beräkningar som visar att människans livsstil förändrar klimatet negativt. Nu vågar forskarna med hänvisning till reella siffror konstatera att de vetenskapliga modellerna de länge hänvisat till stämmer. Något måste uppenbart göras åt den globala uppvärmningen som mänskligheten har orsakat och därför också kan åtgärda.

[ "Extremväder är det nya normala" ]

Kyrkan bekänner sig till den Gud som skapat himmel och jord, den Herre i vilket allt är skapat och den Ande som påminner om att hela skapelsen ska nyskapas. Kristet ansvar för miljön är alltså gudagivet. Vad är då den kristna miljörörelsens bidrag?

Det första som måste sägas är att det inte kan finnas en specifik kristen miljörörelse – hela den universella Kyrkan bör vara ta ansvar för klimatet. Det är därför problematiskt om det uppfattas som en politisk vänsterfråga. Klimatet bryr sig inte om åtgärderna kommer från vänster eller höger.

[ Efter översvämningarna: Kristna kan bli ledare i klimatkampen ]

I det biskopsbrev som Svenska kyrkans biskopar gav ut 2014 pekas några områden ut som är väl värda att påminna om. De konstaterar för det första att människan är en del av skapelsen och därför medskapare. Men människan har använt sitt medskapande på ett destruktiv sätt, vilket IPCC:s rapport visar. Vi har därmed syndat mot den Gud som gett oss uppdraget att förvalta skapelsen.

[ Erika Cyrillus: Vi är fartblinda och avtrubbade inför klimatkrisen ]

Men biskopsbrevet konstaterar för det andra att det inte är ute med oss. Kristna är kallade att vara ett hoppets folk som visar till det rike som Gud till slut kommer upprätta. Mer precist är uppdraget att i ord och handling redan nu visa vad hoppet innebär. Men det sker aldrig genom att kristna tror sig vara bättre än andra utan, konstaterar biskoparna, genom att vara “befriade till handling”.

Det betyder att kyrkan bär på en medvetenhet om sin belägenhet mellan att å ena sidan vara en del av den mänsklighet som utnyttjar skapelsen. Vi har alla del “i världens bortvändhet från Gud”. Men å andra sidan är vi kallade att visa att det är möjligt att leva mer i harmoni med Guds skapelse.

[ Fredrik Wenell: Du och jag kan lösa klimatkrisen ]

Kristen tradition förvaltar en ytterst realistisk syn på människans del i klimatkrisen om skapelse och frälsning inte separeras. De måste hållas ihop. Gud kommer frälsa sin skapelse när allt upprättas och det motiverar kyrkan att redan nu gestalta vad det innebär att vara sanna förvaltare av den natur som mänskligheten fått som gåva.

Kyrkan som helhet bör därför vara en miljörörelse som varken drivs av fruktan för klimatförändringarna eller av moralisk panik utan snarare av en vilja att göra allt i livet till tillbedjan – till och med sopsortering och bilkörning.