Inför världens ögon utspelar sig en militär, och framför allt humanitär, katastrof. Att talibanerna skulle ta chansen till framstötar efter att USA proklamerat att alla amerikanska trupper dras tillbaka från Afghanistan var lätt att förutse. Vad som förvånar är hur snabbt de når stora framgångar, framför allt i den norra delen av landet där de tidigare varit svaga. Dagligen rapporteras om att nya provinshuvudstäder fallit. Fristående bedömares uppskattning av hur stor del av landet de nu behärskar börjar närma sig talibanernas egna glädjesiffror.
Och världssamfundet – vad gör det? Tittar på och kommer med glada tillrop. Det låter sig sägas, som USA:s president Joe Biden gjorde på tisdagen, att afghanska ledare måste komma samman och själva kämpa för sitt land. Det är något helt annat att uppnå det i ett extremt fragmentiserat land där lokala krigsherrar står mot varandra och inte ens det gemensamma hotet från talibanerna är tillräckligt för att få dem att gräva ner sina gamla stridsyxor. USA:s och andra västmakters, däribland Sveriges, närvaro under många år har alldeles uppenbart inte haft någon positiv effekt på denna destruktiva anakronistiska situation. Dessutom är ju Bidens beslut att snabbt dra tillbaka trupperna orsaken till att det vakuum som talibanerna nu med framgång fyller skulle uppstå.
Och det låter sig skrivas, som utrikesminister Ann Linde (S) och biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) gjorde i en debattartikel i SvD i förra veckan, att “talibanerna måste välja politiken framför våldet, samtalen framför granatattacker”. Det påminner osökt om historien om den svenske landsortsredaktören som dundrade att hans tidning tvenne gånger hade varnat den tyske rikskanslern Bismarck för hur illa det skulle gå om han inte ändrade kurs.
[ Präst i Kabul: Risk för inbördeskrig när USA lämnar ]
Talibanerna lyssnar inte på svenska ministrar. De har inte det minsta intresse av att välja politik. De tänker utnyttja sitt våldskapital till yttersta gräns – mot den afghanska regeringens trupper men också mot civilbefolkningen. Det är därför hundratusentals människor befinner sig på flykt, inom och utom Afghanistan. De som inte kommer undan och som, rätt eller fel, misstänks sätta sig upp mot talibanerna eller ha samarbetat med västmakterna straffas utan pardon.
“Jag har alltid kunnat äta i krig … I dag är första gången som det finns mat och jag inte kan. Det sitter som en propp i halsen. Synen av väldigt stora skador på kroppar, paniken i människors ögon, lukten av infekterade sår. Flugor som kryper in i skadade människors munnar. … Det är en människoslakt som pågår här.” Så twittrar den svenska journalisten Magda Gad på plats i Afghanistan. Innan man läser hennes rapporter i Expressen och ser hennes bilder måste man stålsätta sig. Den verklighet hon skildrar är så grym, så brutal att den nära på trotsar beskrivning.
Magda Gad är en journalistisk hjälte. Hon och några få kolleger från utländska medier tar enorma risker för att kunna berätta för världen vad som pågår. De vet att de befinner sig i livsfara, på samma sätt som Sveriges Radios medarbetare Nils Horner gjorde när han kallblodigt mördades i Kabul våren 2014. Rapporteringen från Afghanistan är journalistik när den är som viktigast.
[ Allt fler områden i talibanernas händer ]
Hittills har effekten på världssamfundet dock uteblivit. En väpnad konflikt av detta slag som trotsar alla folkrättsliga principer och som utsätter män, kvinnor och barn för ofattbart lidande borde få FN att ingripa snabbt och med kraft. Också därifrån kommer bara ord, varningsrop om att situationen kan leda till en humanitär kris. Som om den inte redan vore här.
Och vad gör Sverige? Lägger tid och möda på att oroa sig över att det som sker i Afghanistan kan leda till en ny flyktingström, av det slag vi såg 2015. Och ägnar sig åt politiskt käbbel om hur Sverige ska hantera de afghaner som löper akut risk att bli dödade av talibanerna därför att de arbetat åt vårt land, som tolkar eller som civilanställda på ambassaden.
De afghaner som arbetat för svensk räkning och deras familjer borde redan vara här i säkerhet
— Elisabeth Sandlund
Att det blir en flyktingström till Europa är knappast osannolikt. Vad Sverige och övriga EU-länder borde göra är att förbereda mottagandet, inte försöka hålla så många som möjligt borta från det Europa som för bara några år sedan påstods inte bygga murar. I stället har sex medlemsländer, däribland Danmark och Tyskland, uppmanat EU att se till att återsändandet av flyktingar från Europa till Afghanistan inte stoppas trots krigssituationen. Det cyniska resonemanget går ut på att om de som redan lyckats ta sig hit får stanna, om än temporärt, kan det uppmuntra fler att göra ett försök.
[ Elisabeth Sandlund: Utvisningspaus löser inte problemen ]
Vad gäller de afghaner som arbetat för svensk räkning och deras familjer borde de redan vara här i säkerhet. Det är en ovärdig hantering att bolla deras liv mellan regering och myndigheter och skylla på formaliteter att det tar tid. Den tiden har vi, som lever i ett fredligt land, men inte de.
