Rakt in i en engagerad, rent av upphetsad, diskussion om gängkriminalitet landar Brottsförebyggande rådets (Brå) kartläggning av brottsligheten i Sverige under åren 2015–2018. Fokus ligger på en analys av skillnaderna mellan å ena sidan utrikesfödda och deras barn, å andra sidan den övriga befolkningen. Det är ingen vågad gissning att resultaten kommer att ge dem som vill kraftigt begränsa eller helt stoppa invandringen vatten på kvarnarna. Och vad värre är, risken är uppenbar att rapporten spär på främlingsfientlighet och misstänksamhet mot “den andre”, den som inte är som vi.
[ Stefan Swärd: Väckelse är det kristna svaret på samhällsproblemen ]
Det vore en olycklig utveckling. Men den motverkas inte genom att kalla fakta förnekas. Brå visar att skillnaderna är tydliga, störst mellan å ena sidan en person född i Sverige med två inrikesfödda föräldrar och å den andra den som är född här men som har två föräldrar födda utomlands. Om risken för den förstnämnde att bli misstänkt för brott sätts till 1,0 är risken för den andre 3,2. Men då har ingen hänsyn tagits till så kallade socioekonomiska faktorer. Vägs ålder, kön, inkomst och utbildning in minskar överrisken radikalt till 1,7.
Brå visar dessutom att skillnaderna är stora beroende på ursprungsland. I gruppen personer över 15 år, födda i Sverige men där båda föräldrarna kommer från Afrika, har så många som cirka en femtedel misstänkts för brott under den period som forskarna tittat på. Motsvarande siffra för personer med ursprung i Västeuropa ligger på under åtta procent.
Kriminaliteten är ett gigantiskt samhällsproblem, vare sig den är inhemsk eller importerad.
— Elisabeth Sandlund
Ska vi alltså titta misstänksamt på den mörkhyade mannen som står bakom oss i kassakön eller kvinnan med slöja som sätter sig bredvid oss på bussen? Är det potentiella brottslingar som det finns skäl att vara rädd för? Nej, det skulle vara att tolka statistiken uppåt väggarna. För vad Brå också slår fast är att det totalt sett är en mycket liten andel av befolkningen som misstänkts för brott under de aktuella åren – tre procent av svenskfödda med svenskfödda föräldrar, åtta procent av utrikesfödda, och tio procent av svenskfödda med båda föräldrarna födda utomlands. Det är dessutom siffror som över hela linjen fallit under perioden, inte ökat som de som varnar för en skenande utveckling på grund av större flyktingmottagande gör gällande.
[ Elisabeth Sandlund: Gängkrig kräver en hel arsenal av åtgärder ]
Kriminaliteten är ett gigantiskt samhällsproblem, vare sig den är inhemsk eller importerad. Brås rapport är en utgångspunkt när åtgärder föreslås och genomförs, nu senast förslaget om att göra det straffbart att värva barn till kriminell verksamhet. Men det viktigaste återstår – att svara på varför-frågan. Först då kan rätt medicin sättas in även om det är uppenbart att den integration som vi kapitalt har misslyckats med är, om uttrycket tillåts, en bov i dramat.
Ett första steg borde vara att undersöka inte bara brottsmisstankar utan också de fortsatta stegen lagföring och fällande eller friande dom. Utan att hävda att det handlar om strukturell rasism hos ordningsmakten inställer sig exempelvis funderingen om den som har ursprung i Afrika oftare blir föremål för ingripande helt enkelt eftersom han eller hon sticker ut.
