Frikyrkan överlever inte utan landsbygden

Konflikten mellan stad och land har seglat upp som en av de främsta i det pågående kulturkriget och omnämndes av snart sagt varje partiledare under årets digitala Almedalsvecka. Ebba Busch (kd) talade om “hjärtlandet” och debuterande Nooshi Dadgostar (v) pratade om bruksorten. Men frågan är på inte sätt ny.

Hela Sverige ska leva! De vid det här laget rätt uttjatade orden är ett kamprop för en glesbygd där arbetsförmedlingen, postkontoret, försäkringskassan, banken och apoteket lagt ned. Vad finns ens kvar? En lanthandel? En uthållig handlare som hankar sig fram genom att sätta allt högre priser tills de enda som bor kvar i byn, fattigpensionärer som arbetat hela sitt liv i skogen eller på den nu nedlagda vårdcentralen, knappt har råd att handla där? Frågan är inte om hela Sverige ska leva, om detta är de flesta rörande överens, utan om hur hela Sverige ska överleva.

Kanske är tiden inne för en gröna vågen 2.0. En som kan rädda frikyrkan.

—  Frida Park

Detta är i allra högsta grad en ödesfråga för frikyrkorna. Det är i glesbygden medlemsantalet minskar. Det är i storstäderna, dit många av landsbygdens unga flyttat, tillväxten sker. Men den tillväxten räcker inte för att frikyrkan ska överleva.

[ Pingst i Gränna var på väg att dö ut - nu hjälper de andra ]

Landsbygdens unga, fostrade i den lokala söndagsskolan, flyttar till storstaden för att utbilda sig, hitta en livspartner men återvänder inte. De stannar där arbetstillfällena finns, kyrkan är så pass stor att inte det ideella engagemanget kostar för mycket och kultur- och handelsutbudet är vida överlägset hembyns.

Kvar i de allt mindre och allt färre landsbygdsförsamlingarna finns de tappra. Trotjänarna. De som upprätthåller verksamheten, så länge man bara förmår, och bönesamlingar där den främsta bönen många gånger är den om att Gud ska sända väckelse (och helst lite bröder och systrar från storstaden också).

Men tänk om bönen om väckelse kan bli till ett hinder? Nej inte bön om Guds ingripande i sig. Det behöver vi ständigt be om. Men om den bönen formuleras utifrån en övertygelse om att enda sättet att vända utvecklingen är att Gud kommer på samma sätt som Han gjort i forna dagar finns det en risk att vi missar det sätt varpå människor söker sig till en tro i dag. Gud är densamme i går och i dag och till evig tid. Det innebär inte att Han nödvändigtvis agerar på samma sätt i alla tider. Är vi öppna för de förändringar som kan krävas för att små församlingar ska överleva, och inte bara överleva – se tillväxt genom att människor kommer till tro?

[ Det borde bli en gemensam kallelse att flytta till landet ]

Tyvärr kommer några av de församlingar som i dag kämpar tvingas lägga ned. Statistiken talar sitt obarmhärtiga språk. Men det finns hopp.

Flera av de hotade församlingarna skulle genom regional samverkan kunna få en god chans att vända en negativ trend till en positiv utveckling. Om lillfingerskyrkan i Lillbyn kämpar kan pekfingerkyrkan i samma regions storort bidra med inspiration och stöd. Regelbundna nätverksträffar där församlingar med större muskler ger av tid och kraft kan bli till just den medicin som behövs för en hälsosam fortsatt resa. Men då håller det inte att såväl små som större församlingar enbart ser till sitt eget. Vi är alla del av Kristi kropp och hela kroppen måste leva. Då behövs frimodighet att be om hjälp och beredvillighet från den som förmår att ge den.

[ Frida Park: Glöm inte kyrkor i glesbygden ]

Detta förutsätter ett större missionellt fokus – för samfunden, församlingar – och för varje kristen. Om stora delar av dagens kristenhet har fullt upp med att orka med sin egen späckade och tunga vardag, att behålla sin egen tro och förhoppningsvis ge den vidare till sina barn finns inte stort utrymme över till att också sträcka sig ut bortom den egna bubblan och dela med sig av tron till grannar och arbetskamrater.

Gå ut i hela världen. Hela världen innefattar sannerligen inte bara Stockholm, Göteborg och Malmö utan även Strömsund, Älvdalen, Ronneby och Vistträsk.

—  Frida Park

Ändå är det vad Jesus själv bad oss om: Att gå ut i hela världen och predika evangelium till alla folk. Och hela världen innefattar sannerligen inte bara Stockholm, Göteborg och Malmö utan även Strömsund, Älvdalen, Ronneby och Vistträsk. Om den springande punkten är att tiden i den hektiska storstadstillvaron är knapp finns den i överflöd på landet.

Just nu pågår en försiktig men ändå tydlig trend efter pandemin som frikyrkorna skulle kunna uppmuntra. Allt påtvingat hemarbete har visat att det för många är möjligt att även fortsatt arbeta på annan ort än just i storstaden. Det skapar möjligheter för landsbygden. Lägg därtill engagemanget för klimatet. Kanske är tiden inne för en gröna vågen 2.0. En som kan rädda frikyrkan.

[ Frida Park: Krisande frikyrkor kan vända trenden igen ]

Det hörs ett rop efter skördearbetare till landet. Det finns en väntande kallelse att bortom allfarvägarna dela med sig av de glada nyheterna. Och det finns nu en möjlighet att få bli någons bönesvar genom att flytta till byn som invånarna trott att Gud glömt. Det är dags att missionera Sverige. Hela Sverige.