Dags för kyrkorna att avstå statliga bidrag?

Nu drar det ihop sig till skarpt läge när det gäller nya lagregler för statligt stöd till trossamfund och övrigt civilsamhälle. I budgetpropositionen avsätter regeringen nämligen ett antal miljoner till såväl Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) för att de ska klara biffen med att omsätta den förändrade lagens bokstav i praktiken.

[ Skärpta demokratikrav för trossamfund ]

Beskedet är inte oväntat. Statsvetarprofessorn Ulf Bjerelds utredning har fått ligga till sig i två och halvt år och den har dessutom därefter kompletterats med en mer generell demokratiutredning. Att allt skulle förbli vid det gamla var inte sannolikt. Inte minst SST har länge efterlyst bättre riktlinjer för var gränserna ska dras mellan organisationer som kan få stöd och sådana vars verksamhet och inriktning inte står i överensstämmelse med principerna i ett demokratiskt samhälle.

Det är en självklarhet att den som får del av skattebetalarnas medel inte får använda dem till aktiviteter som strider mot svensk lag, inte heller uppmuntra anhängarna till lagtrots och lagbrott. Risken för islamisering i svenska moskéer är exempelvis påtaglig och får på inga villkor understödjas med allmänna medel. Problem uppstår däremot när en religiös urkund tolkas på ett sätt som, utan att vara olagligt, går på tvärs mot majoritetssamhällets uppfattning. Eller när religionsutövningen innehåller inslag som för en utomstående betraktare förefaller aparta, rent av stötande.

[ När kyrka och kommun krockar ]

Här finns en gråzon där faran är att statsmakterna tar det säkra före det osäkra och använder ett alltför snävt betraktelsesätt. Positiva ord som “jämställdhet” har det gemensamt med negativa som “missaktning” och “kränkning” att de kan låta absoluta men i själva verket är relativa och öppna för tolkning, som ändrar sig från en tid till en annan.

När det kommer till kritan handlar det om synen på religionernas roll i det svenska samhället. Anses de vara ett positivt inslag som verksamt bidrar till en god utveckling – eller är de i huvudsak en belastning, en kvarleva från forna tider, som visserligen ska vara tillåten men som måste hållas i strama tyglar? Det är en glidande skala och ett strikt utformat och lika strikt tillämpat regelverk skulle peka på en tydlig förskjutning åt belastningshållet.

Att hålla fast vid det man är och det man tror på är värt sitt pris

—  Elisabeth Sandlund

Alldeles oavsett exakt hur det förslag som läggs på riksdagens bord kommer att se ut är det hög tid för samfunden att förbereda sig på att läget kan komma att förändras. Redan nu är det viktigt att våga ställa frågan på sin spets: Var går gränsen? När blir de krav som staten ställer så tvingande och inskränkande att det är bättre att helt avstå från bidrag än att försöka anpassa sig?

Frikyrkornas verksamhet står inte och faller med bidragen från SST, även om de kan vara nog så viktiga på marginalen och för specifika projekt. Att inte göra sig beroende av statens välvilja borde redan nu vara en huvudregel som blir ännu viktigare i framtiden. Att hålla fast vid det man är och det man tror på är värt sitt pris, även om det innebär att medlemmarna måste påminnas om tiondegivandets välsignelser. Och det kan med fördel kombineras med opinionsbildning för rejält förbättrade villkor för skattefria gåvor.