Hockeyföräldrar förr grät nog inte

Det pågår en intensiv debatt i Smålandsposten om hur ishockeylaget Växjö Lakers behandlar de tonåringar som inte får plats i elitlaget för 16-åringar. Vi kan inte veta hur det har gått till när pojkarna har fått reda på att de inte längre får spela i det lag de drömt om hela livet. Föräldrar upplever att gallringen skett på tveksamma sätt. Hur det än är, det är aldrig roligt att vara den som får besked om att man just nu inte är tillräckligt bra för att fortsätta elitsatsningen.

[ Joel Halldorf: Idrott för barnen är arena för att fostra god karaktär ]

Vi upphöjer elitidrott till något som är värt att eftersträva, trots att det är en tuff verksamhet med stenhård konkurrens. En av Sveriges ledande ishockeyklubbar har som uttalat mål att hundra barn ska börja spela hockey varje år, tio ska komma in på hockeygymnasiet och en ska ta plats i A-laget. Det uppnår de långt ifrån varje år. Många är de barn som inte får plats hela vägen.

Det finns en del att säga om hur urvalet går till, vilka kriterier som används och hur kommunerna bättre kan möjliggöra för fler lag. Men det är intressant att fråga sig varför också föräldrarna gråter, som en rubrik på en av debattartiklarna i Smålandsposten visar. Visst, det är oerhört sorgligt att ens barn blir bortsorterade i unga år och skiljs från många kompisar som de gjort mycket kul tillsammans med. Speciellt om det sker på oklara grunder och på tveksamma sätt. Men det handlar också om hur vi i dag ser på föräldraskap.

Om barn, i stället för att ses som en gåva att ta emot, är något vi själva väljer hamnar ansvaret helt och hållet på dem som tagit beslutet.

—  Fredrik Wenell

I en nyligen publicerad artikel från Malmö Universitet redovisas en undersökning om hur synen på att få barn skiljer sig mellan olika generationer. Forskarna konstaterar att det skett tydliga förändringar. De yngre lever i en värld där barn är något man självklart kan planera och välja när det passar. Preventivmedel fanns visserligen också när föräldrarna till dagens småbarnsföräldrar fick barn men långsamt har möjligheten att planera förändrat kulturen runt familjebildningen. I dag ser vi på barnafödande som något vi kan och bör kontrollera så att det inte kommer olägligt.

Det gör att den sorg som alltför många upplever när de inte kan få barn blir ännu tyngre att bära. Den ofrivilliga barnlösheten visar på det oförutsägbara och det okontrollerbara som är livet.

Förändringarna i synen på föräldraskap kan enligt forskarna märkas på flera områden. Det handlar bland annat om att man i dag oftare träffar den man vill ha barn med senare i livet, men också om att barn ska passa med alla de andra livsmålen på att-göra-listan som först måste prickas av. På deras “bucket list”, som det ofta kallas, ingår visserligen också för de allra flesta att få barn. Men om barn främst blir en del av det egna självförverkligandet är risken påfallande stor att barnen blir ett hot om det inte kommer i rätt tid, med fel kön eller med en funktionsnedsättning.

[ Frida Park: Föräldraskap är en gåva inte en mänsklig rättighet ]

Dessa kulturella förändringar har lett till viktiga värderings­förskjutningar, vilket förklarar den syn på abort som dominerar i Sverige. Vi ser inte längre en gåva att ta emot utan skaffar något efter ett noga planerat val. Därifrån är steget inte så långt till att barnen blir en projek­tionsyta för föräldrarnas egna spolierade drömmar.

Om barn, i stället för att ses som en gåva att ta emot, är något vi själva väljer hamnar ansvaret helt och hållet på dem som tagit beslutet. Det är därför inte speciellt märkligt att forskarna konstaterar att yngre i dag upplever en större stress inför bildandet av familj. Stressen kommer delvis ur den osäkerhet som råder på arbetsmarknaden. Kommer man kunna få ett fast jobb som säkrar ekonomin så att familjen har trygga ekonomiska förhållanden? Men stressen skapas också av de livsmål som ska vara avprickade innan det är dags för barn. Det handlar alltså både om omständigheter som en förälder inte kan påverka och om sådana som beror på de egna livsmål man har satt upp.

[ Emma Audas: Att välja ett barnlöst liv kan vara Guds kallelse också för gifta ]

Självklart måste idrotten ta sitt ansvar så att barn inte lämnar idrotten ärrade för livet. Samhället behöver med hjälp av idrottsrörelsen, inklusive elitföreningarna, möjliggöra mer rörelse och idrottande, inte mindre. De gråtande hockeyföräldrarna i Växjö kan så klart vara ett tecken på de brister som finns i hur gallringen till elitverksamhet går till, men också på att barn i alltför hög utsträckning blivit en del av våra egna livsprojekt.

Om barnet inte får fortsätta elitsatsningen kan det ge oss föräldrar möjlighet att lära dem att hantera att allt inte går kontrollera och att drömmar inte alltid blir verklighet. Och förresten behöver vi föräldrar också påminna oss om det.