Alla andra besked hade varit överraskningar

Att Magdalena Andersson skulle nomineras till posten som ny partiledare av en enhällig socialdemokratisk valberedning och att hon skulle tacka ja är onsdagens två icke-nyheter. Allt annat hade varit överraskande och häpnadsväckande. Andra namn har också nämnts tidigare, men långt innan Stefan Löfven överraskande annonserade sin avgång i sitt sommartal i slutet av augusti har hon setts som partiets kronprinsessa, den som legat närmast till hands att ta över rodret.

Valet på partiets kongress kan anses som avgjort. Men om Magdalena Andersson blir Sveriges första kvinnliga statsminister förblir en öppen fråga. Det är inte det socialdemokratiska partiet som avgör den saken utan riksdagen. Och där kan det, som vi lärt oss de senaste åren, bli vilken utgång som helst, även om de flesta antagligen är överens om att det vore olyckligt att kasta in Sverige i en regeringskris mindre än ett år innan det är dags att gå till valurnorna.

[ Stefan Löfven röstade i kyrkovalet ]

Regeringen gillar att benämna sig “feministisk”. Och att en sådan regering förr eller senare bör ledas av en kvinna är logiskt. Men utgångspunkten för valberedningen, och för Magdalena Andersson, måste ha varit att hennes kompetens är den rätta och den bästa jämfört med andra tänkbara kandidaters, att bästa man denna gång var en kvinna.

Konsensus tycks råda om att Magdalena Andersson varit en duglig finansminister. Det återstår att se hur hon klarar rollen som partiledare och, sannolikt, som statsminister. Kvittot kommer redan i september 2022 när svenska folket har chansen att säga sitt.

[ Också det som predikas i gudstjänsten kan ses som politiskt ]