Det är räddhågsenheten som ger antisemitism utrymme

Denna vecka samlas politiska ledare och judiska företrädare i Malmö, på plats eller digitalt, för att gemensamt ta ett krafttag mot den antisemitism som inte tillhör det förflutna utan som i detta nu är verklighet i land efter land. Säkerhetspådraget är rigoröst, inga attentat får störa överläggningarna. Löften kommer att utfärdas om krafttag mot alla slags förföljelser och om åtgärder för att Förintelsens minne ständigt ska hållas levande.

“Håll era fina tal, så flyttar vi så länge.” Den judiska familjens ord i ett reportage i DN, där de berättar att de lämnar Malmö för ett tryggare liv i Israel, är en variant på teman som “snacka går ju” eller “mycket prat och lite verkstad”. Deras berättelse om trakasserier är gripande, deras uppgivenhet fullt begriplig. Men det är illa om slutsatsen blir att konferensen i Malmö är onödig och utan effekt.

Illa om slutsatsen blir att konferensen i Malmö är onödig och utan effekt.

—  Elisabeth Sandlund

En enad internationell front mot antisemitism är viktig. De högtidliga proklamationerna saknar alls inte värde. Poängen är att det bara är början. Vad som återstår är det idoga och uthålliga vardagsarbetet på alla fronter och med rätt förtecken. Endast då kan antisemitismen tryckas tillbaka och hållas i schack.

[ Ärkebiskopen: Antisemitismen kan förgifta kristna tron ]

En viktig utgångspunkt är att antisemitism är en företeelse som saknar motstycke. All främlingsfientlighet och rasism är avskyvärd och måste motarbetas. Men judehatet har extra och synnerligen obehagliga kvaliteter. Det förenar avståndstagande från, misstänksamhet mot och förföljelse av “den andre” med avancerade och förunderligt tidlösa konspirationsteorier om hur judarna strävar efter världsherravälde och ligger bakom all upptänklig ondska.

Slutsatsen måste bli att antisemitismen aldrig får relativiseras, inte på något sätt. Det är också därför det är så stötande när samhällsdebattören Ivar Arpi, kolumnist i SvD och bloggare, ställer frågan vart vi som inte har ett Israel att flytta till ska fly när vi drabbas av kriminalitet i det svenska samhället.

[ Fredrik Wenell: Ta inte den nedåtgående antisemitismen för given ]

På samma sätt upprörs känslorna när det antyds eller sägs i klartext att Israels behandling av palestinierna kan parallellställas med judarnas situation i Hitlertyskland. Även Israelkritiker måste inse hur absurt detta är. Förintelsen är långtifrån det enda folkmordet i historien men den har en särställning – grymmare, mer utstuderad och mer ideologiskt betingad än något annat. Det är därför Förintelsens minne måste hållas levande även nu när de som överlevde den går ur tiden.

Först när man vet vad det verkligen handlar om kan vardagsarbetet börja. Malmökonferensen är förvisso en fjäder i hatten för Stefan Löfven, en värdig avslutning på hans tid som S-ledare och statsminister. Men han och hans parti bär också ett tungt ansvar för att ha försummat att sopa rent framför den egna dörren. De antisemitiska strömningarna hos socialdemokratin inte minst just i Malmö har fått passera utan de krafttag som är nödvändiga.

[ Anna Ardin anklagas för antisemitism efter tweet om judar ]

Vilka åtgärder vidtogs när dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu föreslog att stadens judar skulle ta avstånd från staten Israels politik eller när han jämställde sionism med antisemitism som två företeelser att ta avstånd från? Eller när SSU:are skanderade “krossa sionismen” i förstamajtåget 2019, toppen på ett isberg av antisemitiskt präglade uttryck? Att SSU:s ordförande bad om ursäkt i efterhand är knappast tillräckligt. Och hur tänker Socialdemokraterna hantera frågan om judiska friskolor när man nu vill förbjuda alla skolor med konfessionell grund? Löftena om särbehandling har inte fått konkret form och verkar, utifrån sett, svåra att infria.

Hur tänker Socialdemokraterna hantera frågan om judiska friskolor när man nu vill förbjuda alla skolor med konfessionell grund?

—  Elisabeth Sandlund

Påtagliga yttringar av antisemitism borde inte vara omöjliga att komma till rätta med. Det är värre med det som är subtilt. Judisk humor är färgstark och drastisk men det är ingen anledning att ge utlopp för missriktade “skämt” som när ett par judiska läkare på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm fick höra att “hela gettot” kom gående i korridoren. Skolbarn retar varandra för både det ena och det andra. Men ingen lärare någonstans i landet borde kunna ducka från att uppmärksamma och ta itu med sådant som andas antisemitism även om det skulle ge obehaglig stämning i klassrummet. Att glåporden hänger samman med avståndstagandet från staten Israel i invandrargrupper med en dokumenterad fientlig hållning är en förklaring men kan aldrig vara en ursäkt.

[ Våg av antisemitism sköljer över västeuropa ]

Till syvende och sist kokar det vardagliga motståndet mot antisemitism ned till civilkurage. Att böckerna om judiskt liv i Sverige i Malmö stadsarkivs skyltfönster täcktes över för att inte riskera vandalism må ha varit ett misstag på grund av, som den pudlande arkivchefen uppger, bristande kommunikation. Men det är också en symbol för den räddhågsenhet och den omsorg om det egna skinnet som ger antisemitismen utrymme och livsluft och låter den förgifta hela samhällskroppen. I Sverige, lika väl som i andra länder.