Hellre kulturkristen än inte alls?

Jag tror att de allra flesta muslimer klarar av att bli kränkta, precis som vi kristna klarar av att bli kränkta. Orden är Karin Olssons, kulturchef på Expressen, och framfördes i en debatt med Göran Greider, författare och skribent, dagen efter konstnären Lars Vilks tragiska död i Aktuellt.

“Vi kristna” är ett begrepp som i kulturkrigets dagar ibland används för att signalera “vi och dom”, till exempel för att markera att människor med annan tro eller annan etnicitet inte skulle höra hemma i Sverige. Karin Olssons “vi kristna” är dock av ett annat slag än kulturkrigets. Huruvida Olsson är personligt troende framgick inte; hennes “vi” är nog snarare ett uttryck för en kulturkristendom, något som brukar ogillas av kristna. Men är det egentligen så illa?

[ Frida Park: Skolavslutningar skarp ammunition i kulturkriget ]

I Olssons fall blir “Vi kristna” ett sätt att markera samhörighet, snarare än åtskillnad. En identitet som möjliggör förståelse för den egna kulturen och traditionen, men också för den som är del av någon annan. I dagens Sverige är det nödvändigt när många minoriteter ska samsas i samma pluralistiska samhälle.

Kunskap om och förståelse för varandra är avgörande för att motverka segregation men också allvarliga och våldsamma konflikter. En sådan förståelse är inte möjlig utan en insikt om det egna kristna arvet och de värden som ligger till grund för såväl vår kultur som vår lagstiftning. Värden som är värda att värnas. I ett av världens mest sekulariserade länder är det inte längre en självklarhet.

Vore det en nackdel om den “neutrala” eller “normala” utgångspunkten i Sverige befann sig närmare, snarare än längre bort från, kyrkan?

—  Frida Park

[ Debatt: Därför kallar jag mig kulturkristen ]

Vad skulle hända om fler svenskar skulle bottna i sitt kristna kulturarv och säga “vi kristna”? Om fler skulle slå vakt om kunskapen om kristen tro? Vore det en nackdel om den “neutrala” eller “normala” utgångspunkten i Sverige befann sig närmare, snarare än längre bort från, kyrkan?

Psykologen Jordan B Peterson höll före sin kollaps bibelstudier och predikade att människan når frälsning genom sin egen moraliska styrka. Efter krisen fällde tårar när han i ett samtal på Youtube talade om hur han inte förstod sin egen tro på Kristus.

[ Joel Halldorf: Jordan B Peterson - kulturkrigare och en moralisk guru ]

Att kristen etik och moral kan få folket närmare den kristna tron och på så sätt göra steget till Jesus själv kort var något Lewi Pethrus, pastor och grundare till Dagen, visste. För honom innebar en kännedom om Bibeln och kristen etik ett samhälle där tron var en given referenspunkt så att människor hade närmare till kyrkan och ett aktivt församlingsliv, som Joel Halldorf skriver om i Biskop Lewi Pethrus.

Karin Olssons “vi kristna” i Aktuelltdebatten om hur svensken kan navigera i det postsekulära samhället är därför ett välkommet tecken. Målet är fortfarande ett personligt möte med upphovsmannen till kristen etik och kristna värden, men vad hindrar att vägen dit ibland går genom kulturkristendom?

[ Debatt: Kristna kulturarvet avgörande för vår civilisation ]