Hur kan svärande vuxna förvånas när barn kränker varandra i skolan?

Mamman i Halland fick nog. I ett uppmärksammat Facebook-inlägg som senare blev en debattartikel satte Malin Meekatt Birgersson ned foten mot det kränkande språkbruk hennes högstadiedotter mötte dagligen i skolan. Ord som är så grova att de flesta inte går att upprepa i skrift används som kränkande tillmälen och blir till mobbning. Barn vågar inte gå till skolan, respekten mellan elever och lärare saknas och bara en vecka in på första terminen får föräldrarna veta att en lärare blivit misshandlad.

[ Markus Uvell: Lewi Pethrus hade rätt - det behövs mer kristendom i skolan ]

I en kommentar till SVT säger Ulrika Lundqvist, enhetschef på Skolverket, att de skolor som inte agerar mot kränkande språkbruk bryter mot lagen. Enligt Lundqvist måste man förändra kulturen på den enskilda skolan om man vill få bukt med problemen. Det är bra, men det är långt ifrån tillräckligt. För bristande respekt gentemot lärare och andra elever är något som behöver tas på större allvar och på en helt annan nivå än den enskilda skolan.

I Sverige är det numera tradition att politiker hänvisar till skolan som lösningen på alla samhällsproblem.

—  Frida Park

I Sverige är det numera tradition att politiker hänvisar till skolan som lösningen på alla samhällsproblem. Lärarkris eller ej: gängkriminaliteten, segregationen, klasskillnader, metoo – skolan ska klara biffen, oftast utan att extra resurser skjuts till. Politiken har under årtionden varit inriktad på att förskjuta ansvaret för fostran från föräldrarna till förskola och sedan skola. Samtidigt har lärares auktoritet nedmonterats så att de i dag snarast ses som en serviceinrättning. Alltför många föräldrar tvekar inte att höra av sig om telningens betyg inte motsvarar önskemålen.

Men man kan inte både ge skolan hela ansvaret för formandet av nästa generation och samtidigt urholka respekten för läraryrket. Den ekvationen går inte ihop.

[ Frida Park: Dags för samhället att säga förlåt till mammorna det övergav ]

Alldeles för lång tid av varje lektion går åt till att lösa konflikter, äska tystnad och etablera ordning innan undervisningen förhoppningsvis kan börja. Men när ska de hinna lära barnen matematik, historia eller samhällskunskap? Och var finns föräldrarna? Har de abdikerat helt?

Språk, normer och attityder formas även hemma – av vuxna, tv, datorspel och Youtube. Det behövs närvarande, tydliga och kärleksfulla föräldrar som dels sätter rimliga gränser för hur man talar till varandra, dels inser att det sätt varpå de talar till eller om andra fortplantar sig i barnen. Det börjar inte med könsord eller sexuella trakasserier. Att svära och att tala respektlöst till eller om varandra kan vara en inkörsport till grövre kränkningar – verbala och fysiska.

Man kan inte både ge skolan hela ansvaret för formandet av nästa generation och samtidigt urholka respekten för läraryrket.

—  Frida Park

[ Hälften av alla kristna elever har blivit kränkta i skolan ]

Problemet med att högstadiebarn blir rädda för att gå i skolan och att lärare misshandlas börjar långt tidigare. Och köns- och skällsorden kryper skrämmande nog allt längre ned i åldrarna till lågstadiet.

Mamman Malin Meekatt Birgersson sa ifrån och kräver förändring. Men förändringen kan inte skolan ensamt ansvara för. Förhoppningsvis finns det många föräldrar med henne som är redo att ta sin del av ansvaret, inte bara att sätta stopp och säga ifrån utan även att föregå med gott exempel. Det är dags att vårda språket. För barnens skull.

[ Frida Park: Sänkta krav i årskurs nio är fel ände, Anna Ekström ]