Drömmen har inte gått i kras trots bakslaget i Glasgow

Den har sjungits vid otaliga lägerbål och ungdomssamlingar allt sedan Cornelis Vreeswijk översatte den amerikanska texten till svenska i början av 1960-talet. “I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut”, drömmen om “en jättesal, där statsmän satt i rad” och skrev på “ett konvolut” som ändrade världshistorien. Sången handlar om ett slut på alla krig och fred på jorden. Men med en lätt retuschering skulle den kunna handla om det i helgen avslutade COP26-mötet i Glasgow och om ansträngningarna att förmå alla världens nationer att gemensamt sätta stopp för den globala uppvärmningen och den klimatkris som blivit följden.

Statsmännen och -kvinnorna i Glasgow skrev till sist, efter ett dygns fördröjning och efter intensiva överläggningarna in i det sista, på sitt konvolut. Bara det faktum att mötet resulterade i en överenskommelse är en framgång. Samtidigt är det en besvikelse att förhandlingarna inte nådde ända fram. Det kan tyckas att det bara är en nyans mellan att “fasa ut” och att “fasa ner” användningen av fossila bränslen. Men skillnaden är avsevärd. Fasar man ut är målet att komma till noll, fasar man ner handlar det om en process som inte alls är oväsentlig men som däremot saknar definitiv slutpunkt.

[ Så miljömedvetna är samfundsledarna ]

Ändå har drömmen inte gått i kras även om Greta Thunberg och andra klimataktivister uttrycker sitt tydliga missnöje med slutresultatet. Gretas “bla, bla, bla” har redan blivit ett bevingat ord. Men så enkelt kan inte Glasgowmötets resultat avfärdas. Det är skillnad mellan aktivistens otåliga krav på förändring, inte i framtiden utan omedelbart, och diplomatins och den internationella politikens oundvikliga tidsutdräkt. Ska 197 stater komma överens är det orimligt att tänka att man ska nå hela vägen “nu, genast”. Bara det faktum att det finns ett avtal, om än urvattnat, är en framgång, något att bygga på för framtiden.

Att lyfta fram det positiva utan att skyla över besvikelserna gör att hoppet hålls vid liv.

—  Elisabeth Sandlund

Sveriges miljöminister Per Bolund (MP) hade en viktig uppgift under mötet: Att förhandla fram villkoren för det bistånd den rika världen ska ge fattigare länder för att de ska klara klimatomställningen. Det rör sig om gigantiska belopp, 100 miljarder dollar per år, som enligt dåvarande president Obamas löfte skulle ha börjat betalas ut redan i fjol. Inte heller på denna punkt nådde Glasgowmötet ända fram. Nya utfästelser gjordes men de konkreta åtagandena lyser fortfarande med sin frånvaro.

[ Kristna ledare: I morgon kan det vara för sent för klimatet ]

Utan fossila bränslen hade rika länder inte kunnat bygga upp sina ekonomier. Det är inget orimligt krav från de länder som har långt kvar till en dräglig levnadsstandard för befolkningen och där inte sällan klimatkrisen redan fått svåra konkreta följder att få ekonomiskt stöd. Oenigheten gäller inte principen, men hur den ska omsättas i praktiken är uppenbarligen en helt annan fråga.

Glasgowmötet kan ses som ett fall framåt, några steg på en knagglig väg med många fallgropar. Att lyfta fram det positiva utan att skyla över besvikelserna gör att hoppet hålls vid liv. Och utan hopp riskerar vi att få en ung generation som tappar sugen, som inte ser någon framtid för sin egen del, än mindre för sina barn. Det är en utveckling som måste motverkas, vare sig vi “fasar ut” eller “fasar ner” användningen av kol och olja.