Hur många ska behöva sätta livet till i fotbollens namn?

Sportwashing är ett begrepp som används för att beskriva hur aktörer försöker tvätta sin image och använda idrott för att skapa legitimitet. Ett färskt exempel är att diktaturer köper sig fotbollslag för att få omvärlden att glömma att de inte respekterar mänskliga rättigheter. Qatar, Saudiarabien och Förenade arabemiraten är exempel på länder som använder sportwashing för att förbättra sitt anseende. Det låter som rena vanvettet, men faktum är att det tragiskt nog verkar fungera. Fansen jublar över pengarna och blundar för var de kommer ifrån.

Nyligen kom nyheten att klubben Newcastle FC köpts av den saudiarabiska investeringsfonden Public Investment Fond (PIF), som överses av landets kronprins Mohammed bin Salman. Fansen applåderar ökade möjligheter att vinna matcher och cuper medan lagen tackar och tar emot pengaregnet och talar om förstärkta möjligheter att satsa på ungdomsidrott.

[ Räkna med kors när Sverige spelar fotbolls-em ]

Men vad händer då med en sport vars ursprung stod för helt andra värden – gemenskap, laganda, ideella ledare, tävlan på lika villkor och brobyggande? Flera av dessa begrepp användes för många år sedan av Lars-Åke Lagrell, legendarisk tidigare ordförande för Svenska Fotbollförbundet, i förbundets egen tidning: “[vi måste] vara medvetna om att vi alltid måste lägga energi på etik- och moralfrågor … på och utanför planen.”

Hur dessa värderingar går ihop med att välkända och älskade fotbollsklubbar i dag ägs av förtryckande regimer är inte lätt att se. Att herrarnas fotbolls-VM nästa år anordnas i Qatar är ett annat exempel på samma “sport-tvättning”. Ett exempel som har stöd på högsta nivå i den internationella fotbollen.

Om vi kan bojkotta företag som inte tar tillräckligt klimatansvar är det ju skralt om vi inte kan bojkotta länder som betalar för att anordna fotbolls-VM i valutan mänskligt blod.

—  Frida Park

I dagarna är det ett år kvar tills vm invigs, säkert med en spektakulär show för att försöka få publik och tävlande att glömma det oerhört obehagliga att omkring 6500 migrantarbetare (hittills) fått sätta livet till på grund av omänskliga arbetsförhållanden. Men ingen pompa och ståt kan förta det faktum att hejarklackarna kommer att heja fram sina landslag på en gigantisk begravningsplats.

I juni genomförde Novus och Radiosporten en undersökning om svenskarnas inställning till bojkott av fotbolls-VM. 60 procent var för. Men svaret från bland annat Byggnads, som flera gånger inspekterat de slavliknande arbetsförhållandena på plats, och Svenska Fotbollförbundet är att även om de mänskliga rättigheterna måste respekteras tror de inte att bojkott är rätt väg. Dialog och engagemang ses som en bättre medicin för att förbättra situationen för migrantarbetarna som helst vill stanna och bygga upp sina liv i Qatar.

[ Joel Halldorf: Idrott för barnen är arena för att fostra god karaktär! ]

Men stämmer det verkligen? Eller finns det en anständighetens gräns för vilket pris som är värt att betala för sportunderhållning? En gräns för när alla värden som fotbollen står för utplånats?

Om vi kan bojkotta företag som inte tar tillräckligt klimatansvar är det ju skralt om vi inte kan bojkotta länder som betalar för att anordna fotbolls-VM i valutan mänskligt blod. Mot denna nedsmutsning av en av våra finaste folksporter hjälper inte någon som helst sportwashing. Men hittills har inga landslag valt att bojkotta evenemanget. Inga. Noll. Zero.