Det finaste du har vill du ge vidare till dem du älskar. Därför är det många troende föräldrar som längtar efter, hoppas på och ber att barnen ska känna sig hemma i kyrkan och finna en egen djupt rotad tro som bär hela livet. I detta blir naturligtvis gemenskapen i barn- och ungdomsverksamheten väldigt viktig. Och lika viktigt är att alla som vill kan vara med.
Vi talar ofta och gärna om vikten av att kyrkans aktiviteter är öppna för alla barn, oavsett förutsättningar – något som låter alldeles självklart men som kan vara nog så svårt med barn med olika funktionsnedsättningar eller andra särskilda behov. Men vi talar inte lika ofta om att kyrkan anordnar och presenterar aktiviteter som “livsförvandlande” eller “superhäftigt” men som utestänger barn helt enkelt eftersom de kostar pengar.
Tack och lov är det många samfund som redan har en reflektion kring detta. Man informerar i utskicken med inbjudningarna till de flashiga lägren, hajkerna och konferenserna om att “ingen ska behöva stanna hemma för att priset är för dyrt” och “hör av dig till pastorn om du vill ha ekonomiskt bidrag”. Men trots de goda intentionerna når man inte ända fram.
[ Robert Hansson: Kyrkans dyra aktiviteter riskerar stänga barn ute ]
Tanken på att kyrkan skulle ha högre trösklar för barn till ensamstående, arbetslösa eller sjukskrivna går ju emot allt vad kristen tro handlar om.
— Frida Park
Medan majoriteten av församlingens unga åker iväg till storstan på storförsamlingens storkonferens tvingas någon stanna hemma eftersom skammen att be om hjälp känns för tung att bära. Det kan handla om den ensamstående mamman som arbetar extra för att kunna skicka båda sina tonårsbarn på kyrkaktiviteterna men som ändå tvingats be om rabatt och nu, för tredje gången, inte vågar skrapa ihop modet att be om hjälp – igen.
Men det kan också handla om Robert, som i sin debattartikel i Dagen själv berättar om sina erfarenheter av att växa upp i en familj som dels saknade de ekonomiska förutsättningarna att skicka iväg honom på läger, dels hade en begränsad förståelse för hans längtan att få åka med eftersom de själva inte hade samma kyrkliga engagemang.
[ Emma Audas: Bryta social ångest hos unga är ingen bisak ]
Formuleringar om “betala efter förmåga” eller “sponsra en tonåring som inte har råd” kommer bara en bit på vägen. Med tanke på hur viktiga dessa tillfällen är, och att ingen som vill följa med ska behöva stängas ute, vore det välkommet om församlingens styrelse inte bara muntligen utan även i konkret handling visade sitt engagemang för barnen genom att gräva djupt i församlingskassan redan innan en inbjudan går ut. Genom att från början subventionera ett läger eller en hajk för alla minskar risken att någon ska stängas ute av ekonomiska skäl. Kan extra kollekt tas upp? Kan företag sponsra? Finns fonder att söka? Och våga ställ frågan: Måste vi ta ut en avgift?
Det vore ju väldigt olyckligt om församlingarnas barn- och ungdomsverksamheter som skapar minnen för livet och är så viktiga för att stärka tron och gemenskapen enbart skulle vara förbehållna medel- eller höginkomsttagare. Och ärligt talat, tanken på att kyrkan skulle ha högre trösklar för barn till ensamstående, arbetslösa eller sjukskrivna går ju emot allt vad kristen tro handlar om.
[ Öyvind Tholvsen: Bör kyrkornas ungdomsorganisationer lägga ned? ]
