Granskningen av politiker måste hålla högre nivå än så här

Någon särdeles lysande inledning på sin regeringstid fick då inte Magdalena Andersson (S). Och då åsyftas inte att hon inte hann tillträda innan hon avgick för att sedan bli tolererad av riksdagen igen. En bedrift inte alltför många första kvinnliga statsministrar lyckats med. Nej, den regering hon satt ihop för att på ynka tio månader kunna övertyga väljarna om att belöna henne med förnyat förtroende skapade genast rubriker av det inte alltför smickrande slaget.

En minister utreds för sexuellt ofredande (nu nedlagt), en annan minister gjorde (troligen) hitlerhälsningen i unga tonår och en minister missade betala räkningar (under en privat oerhört omvälvande period). Man kan ju verkligen fråga sig hur omfattande den där bakgrundskollen egentligen är. Magdalena Andersson ser allvarligt bister ut när hon svarar på frågor från journalister som lyckats gräva fram försyndelserna och försäkrar att hon tar det på allvar men att hon har förtroende för sina ministrar. Och nog finns det anledning att se allvarsam ut.

Granskning av den politiska makten är en av journalistikens viktigaste uppdrag. Den förutan kan makthavare företa sig oegentligheter, syssla med korruption eller brott mot nationens väl och säkerhet som medborgarna aldrig skulle få kännedom om. Väljarna – politikernas uppdragsgivare – måste få veta sådant som avgör en politikers eller ett partis lämplighet.

Men dit hör inte att sända drönarbilder av en ministers hus där en ensam dotter befinner sig. Tveksamt är om det innefattar att gräva fram otydliga bilder på en tonåring som förhoppningsvis vuxit i år och erfarenhet. Granskningen måste hålla högre kvalitet än så här. Och framför allt: den måste fokusera på rätt saker.

Den som söker makten får stå ut med att synas i sömmarna och med förtroende följer ansvar.

—  Frida Park

Visst ska man kunna ställa höga krav på politiker, även vad gäller moral och vandel. Den som söker makten får stå ut med att synas i sömmarna och med förtroende följer ansvar. Men när medier med ambitionen att vara seriösa och att förtjäna medborgarnas källtillit sänker sig till samma nivå som sociala mediers drev händer tre saker. Föraktet mot medier ökar. Föraktet mot politiker ökar. Och ledare och makthavare, särskilt framtida, fostras i ögontjäneri. Allt detta med potentiellt förödande konsekvenser. Nog är det allvarsamt.

[ Vad betyder valet av den nya statsministern för kyrkorna? ]

Det är ju inte så att det saknas uppslag till granskning av den nya regeringen. Vet ministrarna tillräckligt om sina områden? Vilken politik vill de driva? Hur ska kriserna – energi, integration, klimat och brottslighet är bara några – lösas? Hur ser visionerna för det goda samhället ut?

Att granska politikernas långsiktiga visioner är absolut nödvändigt eftersom ingen av de under decennier framvuxna problem som samhället i dag brottas med går att lösa på tio månader, eller ens en mandatperiod. Det kommer att ta tid. Och det kommer att kräva politiker som fokuserar mer på att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle, där människovärdet är den bergfasta grunden och ofullkomlighetstanken vägledande, snarare än strävan att rätta till sin image och att till varje pris dölja eventuella misstag. Det behöver såväl väljare som medier som politiker inse.

[ Frida Park: Vem vill ens bli politiker i dag? ]