Ledare

Även pastorer kan drabbas av psykisk ohälsa

Frida Park: Hur kan kyrkan förmedla hopp när kyrkdörrarna under två års tid varit låsta?

Det behövs äkta hopp. Inte mesigt, naivt och godtroget hopp.

I kyrkans värld har vi länge varit medvetna om att ett aktivt utövande av tro har en positiv inverkan på den existentiella hälsan. Du blir naturligtvis inte immun mot psykisk ohälsa – stress, oro, depression, ångest – för att du går i kyrkan, ber aftonbön och engagerar dig för dina medmänniskor. Men att få lägga sin oro och sina frågor i händerna på en kärleksfull Gud kan hjälpa. Att få en kram av en broder eller syster i kön till kyrkfikat också. Att bli lyssnad till, och få förbön likaså. Men mycket av detta har kraftigt försvårats under pandemin.

Att en utlevd tro påverkar hälsan positivt är inte ett religiöst tillrättalagt säljbudskap för att om möjligt locka fler att bli kristna. Forskning visar att social tillhörighet spelar roll, och ett meningsskapande system – en kompass i livet – likaså.

Allt detta – och mer – finns i kyrkan. Men hur kan kyrkan förmedla hopp när dess kyrkdörrar under två års tid stundtals varit så gott som låsta?

Restriktioner och smittspridning har gjort att det under långa tider varit omöjligt att bedriva vanlig verksamhet i kyrkan. Då är det inte konstigt om den initiala ivern att “ställa om” och “inte in” hos vissa, särskilt efter de senaste upptrappade restriktionerna, ersätts av trötthet och missmod.

Pandemin tär på hög som låg, på fattig som rik, på lekmän som prästerskap. Också pastorer, ledare, diakoner, präster – visar undersökningar, som Dagen skrivit om, påverkas av rådande läge. Ensamhet, utmattning, ovisshet kan vara svårt att hantera, även för dem som inget hellre vill än att finnas där för barn och unga, för ensamma och äldre som under pandemin riskerar att må allt sämre.

Att en utlevd tro påverkar hälsan positivt är inte ett religiöst tillrättalagt säljbudskap för att om möjligt locka fler att bli kristna.

—  Frida Park

Troligen har flera av de 300 pingstpastorer som undertecknat “Signaler”, som Dagen skrivit om, mött eller upplevt något av detta under pandemin. De, liksom de flesta av oss, inser att läget är allvarligt. Att det inte är klämkäcka slogans som behövs. Inte plattityder om positivt tänkande. Det behövs äkta hopp. Inte mesigt, naivt och godtroget hopp utan ett hopp som inte värjer för mörker och svårigheter och som ändå, envist, håller fast vid hoppet om en ljus framtidsdag.

“Signaler”, dokumentet dessa pastorer skrivit under, betonar hoppfullhet och förnyelse utan att för en sekund förneka den tid av oro, sorg och instabilitet som råder. Här finns uppriktigheten kring den press och det lidande som drabbat många. Men också en inspiration till att satsa på nya initiativ och samtidigt hålla fast vid det allra mest grundläggande i den kristna tron: att bära varandras bördor, förmedla tron, älska varandra och andra, välja frimodighet i stället för rädsla, värna bönelivet, lovprisningen och räkna med den helige Andes hjälp.

Det finns något friskt i detta. Det påminner oss, mitt under brinnande pandemi, om en av de viktigaste beståndsdelarna för att kunna råda bot på den snabbt eskalerande epidemin av psykisk ohälsa: det trotsiga hoppet. Och det hoppet bär rakt igenom dödsskuggans dal, hur lång och slingrig den än ibland verkar.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig