Ledare

Beslutet att avkraga biskopen bör få förbli unikt

Elisabeth Sandlund: Avkragningen av biskopen tragisk men oundviklig

Elisabeth Sandlund, i korthet.

Ett redan hårt konfliktprövat stift utsätts för en ny prövning när Visbybiskopen Thomas Petersson förlorar kragen och därmed sin tjänst efter en långvarig utomäktenskaplig förbindelse. Så sent som i december genomfördes det andra utköpet av en domprost inom loppet av ett par år, vilket innebär att den som normalt är biskopens ställföreträdare nu bär bokstäverna ”t f” före titeln.

Det är en aspekt på det unika beskedet från Ansvarsnämnden för biskopar som aldrig behövt fatta ett liknande beslut sedan den tillsattes i samband med relationsförändringen kyrka – stat för 22 år sedan. Något liknande har inte hänt sedan Strängnäsbiskopen Dick Helander avsattes 1954 efter att domstolen slagit fast att han gjort sig skyldig till ärekränkning i brevform inför biskopsvalet några år tidigare. Helander fick tio år senare resning när det gällde straffet även om han inte frikändes från brottet. Inte förrän 2002, när han inte längre var i livet, visade modern dna-teknik att det inte var han som slickat igen de förgripliga försändelsernas kuvert.

Helanderfallet var unikt. Låt oss hoppas att Peterssonfallet också förblir det. Svenska kyrkan har nog många andra problem för att tvingas hantera situationer som denna. Men det finns ingen anledning till överdriven rädsla för att förtroendet för kyrkan raseras. Sannolikt hade den effekten blivit större om biskopen friats, kanske med hänvisning till att han visat självkännedom genom att själv göra en av de två anmälningarna till nämnden.

Nåden finns där alltid, men handlingar som är fel i Guds och människors ögon bör få konsekvenser

—  Elisabeth Sandlund

Även om stora delar av svenska folket antagligen är beredda att se mellan fingrarna på otrohet är sådant nämligen en allvarlig sak för en person som avlagt vigningslöften för tjänst som präst, diakon eller biskop. Det går inte att komma undan med att det tillhör privatlivet, eftersom man lovat att leva så att ord, handlingar och livshållning talar samma språk. Och det gäller förstås i extra hög grad en biskop, som ska vara ett föredöme för dem vars herde han eller hon är satt att vara. Att präster i underordnad ställning förlorar kragen under likartade omständigheter tillhör tyvärr inte ovanligheterna. I sådana fall finns också möjlighet till andra påföljder som varningar och prövningstid med fortsatt arbete under övervakning och normalt blir deras identitet inte allmänt känd. Men för biskopar ges inga andra alternativ än avkragning och det obarmhärtiga offentlighetens ljus.

Men nåden då? Ska inte kyrkan låta nåd gå före rätt, hellre fria än fälla, alltid ge nya chanser? Nåden finns där alltid, men handlingar som är fel i Guds och människors ögon bör få konsekvenser. Och det är vad som har skett i fallet med Visbybiskopen.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig