Ledare

Därför sticker kristna skolor i ögonen på svensken

Del 2: Ingen tvekan om att konfessionella skolor måste ha sin givna plats i samhället. Men lärdomarna längs vägen blev dyrköpta.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Hur ska man förstå svenska politikers motvilja mot skolor med konfessionell huvudman? En del av förklaringen är dels idén om den starka svenska staten, dels aversionen mot det sociologer kallar “het religion”, det vill säga överlåtna, övertygade och missionerande troende. Det visade sig senast i statsminister Magdalena Anderssons (S) installationstal men också i P1:s dokumentär om Livets ords kristna skola.

Andersson bekände trosfriskt att rätt vindar blåser för “det starka samhället”, men det hon egentligen avser är nog en stark stat i socialdemokratisk tradition. SR-dokumentären Barnen i Guds armé konstaterar lite förvånat (i samma idéströmning?) att Livets ord anser att föräldrarna, inte staten, har ansvaret för barnen.

Om staten är utgångspunkten för allt gemensamt liv är varje form av institution som kan tänkas försvaga den ett hot, särskilt om det handlar om barnen. Det är oftast grupper som inte är överens om majoritetsperspektivet som kommer i kläm. Staten bör vara garanten att alla samhällets röster blir hörda.

I rådande samhällsklimat har vanlig medelklass eller storstadssvenskar svårt att kalla sig kristna eftersom de förknippar orden med en “snäv” frikyrklig förståelse, enligt religionshistorikern David Thurfjell. Däremot kan samma personer associera sig med vad sociologer kallar “sval” religion. Det vill säga kristen tro som familjetradition utan speciellt starka övertygelser eller personlig överlåtelse.

En röd tråd genom olika statliga utredningar och direktiv från 1950-talet och framåt har varit att begränsa “heta” religionsyttringar.

—  Dagens ledarredaktion

Därför är det inte märkligt att en röd tråd genom olika statliga utredningar och direktiv från 1950-talet och framåt har varit att begränsa “heta” religionsyttringar, något civilsamhällesforskaren Linnéa Lundgren visat. Och grundskolor med konfessionell huvudman drivs, som vi konstaterade förra veckan, i princip bara av sammanhang som kännetecknas av het religiositet. Skolor med konfessionell huvudman blir därmed ett exempel på något svensk politik och svenskar i allmänhet vill hålla avstånd till.

Men det är inte bara hos staten som det finns en motvilja. Skolor med kristna huvudmän startades, precis som vi skrev i del ett, ofta på grund av en misstro mot den starka staten i socialdemokratisk tappning, men också på grund av ett missnöje med hur kristna och kristen tro behandlades i den kommunala skolan och samhället. Man ville helt enkelt skydda sina barn från vad som uppfattades vara en fientlig omvärld.

Hur ser det då ut i dag? Staten disciplinerar fortfarande religiösa uttryck som inte anses önskvärda. Varannan ung kristen har enligt Sveriges kristna råds enkät (2019) enligt egen utsago på olika sätt blivit utsatta på grund av sin tro, något som ofta skett inom ramen för skolan. Var tionde elev menar att lärare medverkat. Resultatet av SKR:s enkät bekräftas också av andra studier. Elever bemöts med andra ord fortfarande fördomsfullt och intolerant i den kommunala skolan.

Det är inget tvivel om att många skolor med konfessionell huvudman har varit bra både för pedagogisk utveckling och för många elever, med eller utan tro. Barn som inte passat in i de normer som funnits på de kommunala skolorna vittnar om att de har hittat en fristad i skolor med kristen huvudman.

Men det har funnits och finns skolor som, säkert i all välmening, velat skydda eleverna från en omvärld som sågs som farlig. Det är dock sällan ett bra alternativ. Om stat eller samhälle utmålas som fiender och potentiellt destruktiva uppstår tids nog tvivel om de verkligen är så farliga, kanske är det snarare skolmiljön som är förkvävande? Det har lett till att en del elever kommit i kläm och upplevt sig utsatta. Andra berättar att deras funderingar inte har blivit lyssnade till. Åter andra berättar att deras tro raserats och att upplevelsen av kristen tro blivit att den är destruktiv.

En del i problematiken är när det funnits en otydlig gräns mellan skola och kyrka. Kanske har man använt samma lokaler för skolans och församlingens verksamhet på ett sådant sätt att det har varit svårt att se någon direkt skillnad. Det är viktigt att skolan aldrig blir ett av församlingens missionsredskap. Förtroendet att driva en skola kräver både att man tar sitt ansvar och har en hög professionalitet. Även om många konfessionella huvudmän redan insett detta och utvecklat sin verksamhet är detta något att fortsätta vaka över.

Frågan måste ställas: Avspeglar det som hörts från eleverna de goda nyheter som kristen tro är tänkt att vara?

—  Dagens ledarredaktion

Därför är det viktigt att lyssna på dem som upplevt sig begränsade, pådyvlade en ytlig tro eller utsatta för avarter. De som hör vittnesbörd om elever som farit illa behöver sträcka ut en hand och bjuda in till samtal. Lyssna till deras upplevelse och låt dem tala till punkt. Deras berättelser bör sedan tas med till huvudmännen och frågan ställas: Avspeglar det som hörts från eleverna de goda nyheter som kristen tro är tänkt att vara?

Samhället är inte staten, utan alla vi tillsammans, vad än Magdalena Andersson har fått för sig. Varken stat eller kyrka tjänar på att betrakta den andre som farlig eller destruktiv utan det är bättre att se möjligheter i det gemensamma ansvaret för elevernas bildning. Sverige behöver bra skolor och det är ingen tvekan om att skolor med konfessionell huvudman har en given plats inom det svenska skolsystemet. Frågan är bara vilken plats och hur.

Nu rasar debatten åter en gång om friskolornas villkor i allmänhet och de konfessionella skolornas existens i synnerhet. Djupa politiska skyttegravar har grävts. Ser man i backspegeln blev inte allt som man hoppades när skolorna startade. Mycket blev bra, annat har utvecklats, och åter annat behöver alltjämt förändras.

Hur ser då framtiden ut för dessa skolor? Och hur kan en framtida konfessionell skola se ut som formar trygga samhällsmedborgare och ger en god utbildning? Och hur hållbara är argumenten för att förbjuda dem? Det kommer den tredje delen handla i ledarsidans serie om skolor med konfessionell huvudman handla om.

Tycker du att det här behöver läsas av fler?

QR-kod för Swish-numret. Att den kristna rösten i samhällsdebatten är viktig?
Hjälp oss att nå längre genom att swisha en valfri summa till DagenVision.
Swishnummer: 123 427 57 07 – märk din gåva DagenVision.
Vill du veta mer om DagenVision?
Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig