Ledare

Erkänn och ta ansvar när fel begåtts

Frida Park: Är Arvika kommuns frampressade ursäkt till bröderna som stämplats som mördare värd något alls?

När fel har begåtts säger man förlåt. Det tutar vi i våra barn och det gäller även oss vuxna. Det löser kanske inte hela problemet. Såren efter att någon har gjort en illa kanske inte läks på en gång. Men det är en början. En avgörande början. Utan förlåt blir det svårt att uppnå försoning och ett återupprättat förtroende. Därför är det så viktigt att ett fel medges, ansvar tas och en hand sträcks ut till försoning. Det gäller i fallen med barnen som farit illa i dokumentären Gud som haver barnen kär, som vi skrev om förra veckan, och det gäller i fallet med bröderna som fick skulden för mordet mot Kevin.

Kevin var bara fyra år när han dog 1998. Efter intensiva förhör förklarade polisen två små barn, fem och sju år gamla, skyldiga till mord. I tjugo år har de tvingats leva med skammen och konsekvenserna av vad som senare skulle visa sig vara en rättsskandal av ofattbara mått. Först 2018 avskrevs bröderna som misstänkta.

Som Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, Tove Lifvendahl, skrev den 15/2 går det knappt att ta in magnituden: “Vad innebär en berövad barndom? Hur förhåller man sig till att två små barn utsätts för sådana övergrepp - av de myndigheter vars uppdrag är att skydda dem? Och hur kompenserar man för att oskyldiga människor fått sina liv oåterkalleligen förstörda?”

I Kevin-fallet blev inte bröderna lyssnade till och trodda på. Det är en skam för myndighetssverige.

—  Frida Park

Flera inblandade, däribland polisen i Bergslagen, har insett att de begått fel som drabbat två barn på ett oförsvarligt sätt och har följaktligen bett om ursäkt. Men inte alla. Och inte heller Arvika kommun vars socialtjänst kritiserats på flera allvarliga punkter.

Jodå, en slags “ursäkt” klubbades slutligen igenom på kommunstyrelsens sammanträde den 15/2, trots att kommunen dagarna innan bjöd in till presskonferens och meddelade att de inte gjort något fel och att en ursäkt därför inte var aktuell. Tydligen hade en majoritet av ledamöterna så pass mycket skam i kroppen. Men de erkänner inget som helst formellt fel (det skulle ju i så fall kunna öppna för skadeståndsanspråk mot kommunen).

Men vad betyder Arvika kommuns ursäkt då? Erbjuder den någon som helst möjlighet till upprättelse till två barn som stämplades som mördare och förklarades icke välkomna i det samhälle de bodde i?

Något av det mest smärtsamma när man som barn råkat ut för trauma är att inte bli lyssnad på och inte trodd. Det adderar ytterligare en dimension av utsatthet. Det finns en parallell mellan utvecklingen av Kevinfallet och Gud som haver barnen kär och som de kristna kyrkorna kan ta till sig och det är vikten av att kyrkan erkänner berättelserna från barnen som medverkar i dokumentären, som ledarsidans gästkrönikör Öyvind Tholvsen skriver om. Det finns förlåt som behöver sägas. Det finns lärdomar som behöver dras, utveckling som behöver ske och försoningsprocesser som behöver tas ansvar för.

I Kevin-fallet blev inte bröderna lyssnade till och trodda på. Det är en skam för myndighetssverige. Det minsta man kan begära från dem som medverkade till att pojkarnas barndom stals ifrån dem är en uppriktig och förbehållslös ursäkt: “Vi gjorde fel. Förlåt”. Det vore i alla fall en början.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig