Ledare

Civilsamhället har kortare startsträcka när det gäller

Avlastning av det offentliga är inte skälet för insatserna för flyktingarna från Ukraina

Strömmen av flyktingar från Ukraina tilltar. Några tecken på att det kommer att sina den närmaste tiden finns inte. Det är glädjande och uppmuntrande att se att det svenska civilsamhället, inte minst kyrkornas folk, återigen visar sin styrka och sin beredvillighet att göra en insats.

Civilsamhället har en kort startsträcka. När det gäller är man redo att ingripa, även om det inte alltid blir genomtänkt och välplanerat. Det tycks finnas en intuitiv beredskap för att det oväntade, till och med otänkbara, kan inträffa.

Kontrasten till det offentliga samhället är tydlig. Att beredskapen inför coronapandemin var under all kritik har Coronakommissionen visat. Några snabba lärdomar för krisscenarier verkar dock inte ha dragits.

Exemplen är legio. Att det skulle uppstå ett ökat tryck på passexpeditionerna när reserestriktionerna efter pandemin började hävas var lätt att inse. Ändå gjordes inga förberedelser och nu är köerna runt om i landet kvartalslånga.

Att semesterresor inte kan genomföras är en besvikelse men inte någon katastrof. Värre är det att svensk sjukvård inte har någon plan för att hantera en krigssituation. “Nu gäller det att kavla upp ärmarna och köra igång och inte översköljas av hopplöshet”, säger Socialstyrelsens Taha Alexandersson till DN, och manar en redan slutkörd sjukvårdsapparat till snabba krafttag.

Lika illa är det med livsmedelsförsörjningen. Lagren på förnödenheter som kan mätta svenska magar om vi blir avskurna från internationella transporter ekar lika tomma som de som skulle ha innehållit skyddsutrustning när pandemin bröt ut. Tar maten slut i butikerna så tar den slut. “Svält kan bli en realitet i Sverige”, konstaterade Livsmedelsverket i december.

Det är inte för att avlasta det offentliga som sängar monteras.

—  Elisabeth Sandlund

Och, sist men inte minst, trots erfarenheterna från 2015, när ord som “hotande samhällskollaps” flög genom luften, tycks tanken på att en ny våg av flyktingar skulle nå vårt land inte ha föresvävat myndigheterna. Köerna utanför Migrationsverkets lokaler, där trötta och oroliga ukrainare får mänsklig värme av volontärer från kyrkor och andra håll, är ett synligt bevis.

Civilsamhällets insatser blir därmed, precis som 2015, oundgängliga. Det gäller inte minst kyrkornas. Ett samfund och en församling har en organisation som inte är avsedd för flyktingmottagande men som snabbt kan ställas om. Kurs- och sommargårdar kan omvandlas till förläggningar, församlingshem och andra lokaler kan erbjuda gemenskap, medlemmar som är vana att arbeta tillsammans i ansvarsgrupper kan stötta varandra när husrum behövs under längre eller kortare tid.

Kyrkornas sociala och diakonala insatser uppskattas av stat och kommun. Illa vore det annars. Tänk om det gillande kunde smitta av sig så att det som är kyrkans viktigaste uppgift, att sprida evangelium, också fick uppmuntran i stället för att utlösa beröringsskräck.

För bevekelsegrunden måste vara glasklar. Det är inte för att avlasta det offentliga som sängar monteras och bäddas, mat lagas och kaffe kokas, hem öppnas och språkgrupper startas. Orsaken är att vi är kallade av Jesus själv att möta dessa hans minsta som just nu behöver vår omsorg och medmänskliga kärlek.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig