Det är valrörelse. Det kväljande oset från allt valfläsk väller över oss. Men att politikerna nu önskar blidka väljare och undvika klavertramp tar sig även andra uttryck. Som att frångå sina egna ståndpunkter, principer och övertygelser och rösta igenom förslag som man annars, till exempel i början på en mandatperiod, skulle ha opponerat sig emot och det av goda skäl. Det är så man ska förstå att alla partier under torsdagen röstade ja till en översyn av nuvarande abortlagstiftning för att möjliggöra hemaborter. Abortpanik.
Modernisering av aborträtten. Ja, så gick retoriken för förespråkarna. Och piskan ven. “Hur kan ni motsätta er en liberalisering?” “Ökat självbestämmande”, minsann. Men det är bara en omskrivning. Hemaborter skulle bli ett politiskt ställningstagande: Abort går från att vara ett ansvar för vården till att bli en privatsak.
En översyn av den över 40 år gamla abortlagen är i sak inget att motsätta sig. Inte minst när det gäller att den är förlegad när det handlar om de sena aborterna. Måhända få sett till totalen, men likväl mycket etiskt beklämmande när barn som hade kunnat överleva utanför livmodern aborteras. Men det är inte en sådan översyn som är på tal.
Ursprungligen var det en rapport från Moderata studentförbundet av Amanda Broberg som föreslog att hemaborter ska införas, med motiveringen att man genom att ta bort vårdpersonalen ur ekvationen skulle avlasta vårdens arbetsbörda och punktera frågan om samvetsfrihet. Frågan fångades sedan upp av moderpartiet och vårdorganisationer. Att kunna ta ställning för kvinnors rättigheter ses alltid som något attraktivt. Om det innebär en försämring för samma kvinnors rätt till säker och värdig vård spelar mindre roll.
[ Frida Park: Abort hemma är ett svek mot kvinnan ]
När förslaget kom var det brinnande pandemi och ett av de bärande argumenten för hemaborter var att frigöra resurser till viktigare vård. I dag blir samma förslag en tydlig signal till kvinnor som söker rådgivning eller abort att de minsann inte ska belasta vården.
Det låter närmast som om abort inte skulle vara mer komplicerat än att ta en panodil. Riktigt så är det inte. Det handlar om två skyddsvärda individer. Om etiska hänsyn som behöver tas. Och ytterst sett: om liv och död.
Det låter närmast som om abort inte skulle vara mer komplicerat än att ta en panodil.
— Frida Park
Ja, det stämmer att det är få som drabbas av komplikationer av medicinska aborter i dag. Och det beror ju rimligen på att dessa sker efter att kvinnor haft personlig kontakt med vården och blivit individuellt bedömda, till exempel gällande längden på graviditeten så att rätt abortmetod kan väljas. Men det förekommer också komplikationer, kvinnor som skickats hem och förblött.
[ Mariana behöll barnet ensam trots påtryckningar om abort från pappan ]
Upp till vecka 12 ses medicinsk abort som en säker metod. Men inte efter. Ett vanligt argument för att Sverige ska ha fri abort upp till 18 veckor är att kvinnor inte alltid upptäckt att de är gravida. Hur skulle det bli bättre för kvinnan om denne inte är garanterad att personligen träffa en vårdpersonal? Hur gör man ultraljud över telefon eller skärm? Men detta är inte enda skälet.
I dag är det så att i fall där kvinnan har mycket ångest, ökad blödningsbenägenhet, varit utsatt för sexuella övergrepp eller lever under svåra sociala förhållanden, till exempel hedersproblematik, ska vårdgivaren överväga en annan abortmetod. Vad händer med dessa kvinnor om de ska lämnas ensamma i abortsituationen? Vem ser till att de får det stöd de behöver och inte förblöder i ensamhet?
[ Frida Park: Så kan fler oönskade graviditeter bli till önskade barn ]
