Ledare

Solidaritet - men inte med världens fattiga

Kyrkoledarnas upprop på första maj får inte klinga ohört

Elisabeth Sandlund, i korthet.

Det är ingen slump att nio svenska kyrkoledare valde att just på 1 maj i en debattartikel i DN vädja till svenska politiker om att stå fast vid det svenska biståndsmålet och inte föra över medel avsedda för fattigdomsbekämpning till att bekosta flyktingmottagandet från Ukraina. För om det finns någon dag som mer än andra historiskt sett har handlat om solidaritet så är det just arbetarrörelsens högtidsdag, den dag då enligt poeten Hannes Sköld “varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus”.

Och visst gjorde sig solidaritetstanken gällande även i Magdalena Anderssons förstamajtal. Löftet om att behålla den förstärkta a-kassan, uppmaningarna till ett slut på anfallskriget mot Ukraina, ja även de än så länge halvkvädna visorna om ett svenskt Natomedlemskap handlar på olika sätt om solidaritet, med de arbetslösa, med Ukrainas folk och om Natoländernas ömsesidiga solidariska förpliktelser mot varandra.

Men när det gäller världens fattigaste, de som enligt en färsk rapport från Oxfam nu ökar explosionsartat, är det tunt med utfästelserna. Därför är kyrkoledarnas uppfordrande artikel viktig. Biståndsorganisationerna har redan protesterat mot planerna på omfördelning. Och alla röster som drivs av solidaritet behöver göra sig hörda. Sverige har råd att hjälpa de ukrainska flyktingarna och samtidigt infria sina löften till samarbetspartners runt om i världen. Eller som kyrkoledarna skriver: “Biståndet är värt att försvara i alla lägen”.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig