Ledare

Felriktade krafttag i skolfrågan

Lagrådets kritik mot regeringens förslag borde väga tungt

Elever i ett klassrum.

Lagrådet – vars uppgift är att granska regeringens propositioner från en juridisk utgångspunkt – är inte direkt överförtjust i förslaget som syftar till att göra livet surt för konfessionella friskolor. Noga räknat är de lagfarna experterna riktigt griniga och har kritiska synpunkter såväl på formalia som på regeringens konkreta tankar. “Det är rent respektlöst mot medborgarna att slösa dyrbar tid, institutionskraft och offentliga medel på att slänga fram förslag som inte ens håller måttet rent lagtekniskt”, konstaterar helt riktigt Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl.

I motsats till många andra länder har Sverige ingen författningsdomstol med makt att stoppa lagstiftning som strider mot grundlagarna. Och en viktig del av lagrådets kritik rör sig i detta härad. Juristerna varnar regeringen för att slå in på en väg som naggar yttrandefriheten i kanten och exemplifierar med svårigheterna för arbetsgivaren att ingripa mot en lärare som beter sig oklanderligt i tjänsten men som privat, exempelvis på sociala medier, uttrycker åsikter som inte är brottsliga men som kan anses strida mot de demokrativillkor som ska införas.

Nu är det ju tyvärr så att regeringen inte alltid lyssnar på lagrådet. I stället är det inte ovanligt med attityden: “Vi hör vad ni säger men vi bryr oss inte utan vi går på i ullstrumporna i alla fall”. Just nu sliter utbildningsutskottet med beredningen av propositionen inför debatt och beslut i riksdagen i mitten av juni. Hur det än slutar är det uppenbart att ingripandet mot konfessionella friskolor är avsett att ge Socialdemokraterna en skjuts i valrörelsen genom att regeringen visar handlingskraft.

Handlingskraft är utmärkt om den är välriktad. Annars är den kontraproduktiv. Det finns genuina problem såväl i det svenska skolväsendet i allmänhet, i hela friskoleväsendet som i den disparata lilla undergruppen konfessionella friskolor. Då behövs spetsiga och väldefinierade lösningar som angriper just där skon klämmer – raka motsatsen till vad regeringen nu vill genomdriva.

Regeringen missar chansen att göra något åt det verkliga bekymret.

—  Elisabeth Sandlund

Genom att inrikta sig på alla konfessionella skolor – välfungerande kristna lika väl som muslimska som drivs av huvudmän med dokumenterad islamistisk grundsyn – missar regeringen chansen att göra något åt det verkliga bekymret. Det är allvarligt om barn i Sverige får en utbildning som syftar till något annat än att göra dem till goda medborgare i ett demokratiskt och fritt land med jämlikhet, yttrandefrihet och religionsfrihet som viktiga nyckelord. Det är däremot allt annat än allvarligt om kristna föräldrar och barn har möjlighet att välja en skola på kristen värdegrund med möjlighet att delta i andakter och till och med att få be Gud välsigna skollunchen.

Och, som Tove Lifvendahl också påpekar, om det nu är viktigt att hålla koll på vad lärare i konfessionella friskolor twittrar om på fritiden – varför gäller inte det även lärare i helt vanliga kommunala skolor? Också de kan ju tänkas uttrycka olämpliga åsikter och därför behövas ställa under en demokratisk kontrollapparat, i så fall av stora mått.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig