Den dansksvenske partiledaren Rasmus Paludans provokationer mot islam under påsken har väckt en livlig debatt om yttrandefrihetens gränser. Många är de som menar att det måste vara tillåtet att bränna och riva sönder Koranen även om många blir upprörda och känner sig kränkta, inte minst UNT:s politiska chefredaktör, Sakine Madon, som nyligen kommit ut med en bok i ämnet Inget är heligt.
Att hålla debatten om demokratins grundvalar, däribland yttrandefriheten, religionsfriheten och samvetsfrihet, vid liv är nödvändigt i varje demokrati som vill vara värdig namnet. Och visst pratar vi om friheterna i Sverige. Visst sa vi “je suis Charlie Hebdo” när islamister kallblodigt mördade journalister på den franska satirtidningen. Vi, som annars är så snåla när det kommer till surt förvärvade skattepengar, kan till och med anse att det var rätt och riktigt att den tragiskt förolyckade konstnären Lars Vilks fick polisskydd undan dödshoten.
Men engagemanget är oftast begränsat till just yttrandefriheten. De två senare av de uppräknade, religionsfrihet och samvetsfrihet, är i Sverige inte längre lika självklara. Vissa, som Humanisterna, vill avskaffa religionsfriheten som de menar till fullo ryms i yttrandefriheten. Och att samvetsfriheten är satt på undantag har väl undgått få. Det konstiga, och oroande, är att det väldigt sällan demonstreras till förmån för religionsfrihet och samvetsfrihet. Inte ens i kyrkan.
Det konstiga, och oroande, är att det väldigt sällan demonstreras till förmån för religionsfrihet och samvetsfrihet. Inte ens i kyrkan.
— Frida Park
En som har skrivit om religionsfriheten, Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare på Sea, har helt rätt i att det är Den första rättigheten. Den första länken i den kedja som låser in och begränsar staten för att medborgarna ska kunna leva i frihet. Samhället skulle må väl av en välgörande debatt om religionsfriheten som grundläggande för hela demokratin så som vi känner den. Här har kristenheten och frikyrkan en viktig roll. Men vad händer om den inte kliver in i rollen som försvarare av religionsfriheten? Av samvetsfriheten?
[ Elisabeth Sandlund: Aftonbladet slår in öppna dörrar med fejkad själavård ]
Anders Johnsson, liberal politiker och skriftställare, sa tidigare i år till Dagen i samband med att antologin Religionsfrihet - nio perspektiv på en mänsklig rättighet gavs ut att Sverige är “djupt sekulariserat och synen på samfund som demokratiförespråkare har ersatts av en syn på samfund som nästan fiender till demokratin”. I samma antologi beskriver forskarna Linnea Lundgren och Lars Trägårdh hur makthavarna vill se en politiskt korrekt religion. Den heta, brinnande, levande och missionerande tron – den som syns och hörs utanför kyrkans stängda port – den skyr man snarast som elden.
[ Lars Trägårdh: Civilsamhället bör fixa sina egna pengar ]
Det här är en allvarlig utveckling. Frikyrkan som var bland de första med att ge kvinnor rösträtt får aldrig acceptera att bli stoppad i ett antidemokratiskt fack. Ändå är det i den utvecklingen samhället går, med stormsteg. Se bara förslagen om nya demokrativillkor för att trossamfund ska få stöd av staten. Se bara förslagen om etableringsstopp för konfessionella friskolor. Se bara hur dörr efter dörr stängs för samvetsfrihet inom vården. Här får inte kristenheten tystna, backa och ge upp. Vem ska då träda fram till försvar för rätten till, inte bara ifrån, religion? Stenarna? Det är hög tid att vakna.
[ Frida Park: Att riva ned fördomarna mot kristen tro är en central uppgift ]
