Att hålla två – ibland ännu flera – saker i huvudet är en svår konst som alldeles för få bemästrar. Det gäller även dem som har fått förtroendet att bemanna den svenska statsskutan. I politiken handlar det ofta om att förmå samtidigt tänka både kort- och långsiktigt och att inse att de åtgärder som behöver vidtas kan vara av helt olika slag om det handlar om att lösa ett befintligt problem här och nu eller om det gäller att peka ut färdriktningen för framtiden.
Ett aktuellt område där oförmågan, eller kanske snarare oviljan, att hålla isär det kortsiktiga från det långsiktiga är tydlig gäller pensionärernas ekonomiska situation. Partierna tävlar om att visa välvilja med det ena förslaget efter det andra. Den parlamentariska härdsmälta som det hotat att orsaka förefaller att med nöd och näppe kunna avvärjas genom att regeringen drar upp en vit kanin i form av ännu en ändringsbudget ur hatten.
Varför har pensionerna plötsligt kommit i blickfånget som en inrikespolitisk fråga av högsta dignitet? Det är omöjligt att frigöra sig från tanken att det handlar om att stryka en viktig väljargrupp medhårs. 2,3 miljoner av totalt 7,5 miljoner röstberättigade i riksdagsvalet är pensionärer, mer än fem gånger fler än förstagångsväljarna.
2,3 miljoner av totalt 7,5 miljoner röstberättigade i riksdagsvalet är pensionärer, mer än fem gånger fler än förstagångsväljarna.
— Elisabeth Sandlund
Problemet är bara att det är omöjligt att bunta ihop pensionärerna i en grupp. Det är stor skillnad mellan en pigg 67-åring som funderar över om hon ska fortsätta att jobba ett par år till och den demente 93-åringen som ligger i sin säng på äldreboendet. Och 85-åriga Stina, som var hemma med barnen och sedan fick ett deltidsjobb i hemtjänsten, har inte mycket gemensamt med jämnårige Pelle, som gjorde karriär i näringslivet med både tiotaggarpension från arbetsgivaren och eget pensionssparande att falla tillbaka på.
Och det är ett faktum att pensionärerna som kollektiv har det ganska bra ekonomiskt ställt, bättre än svensken i allmänhet. En genomgång i Dagens Nyheter visar att en lägre andel än hela befolkningen lever i det som kallas relativ fattigdom, alltså har en disponibel inkomst på mindre än 60 procent av medianinkomsten, och att endast 1,5 procent räknas som absolut fattiga – också det en lägre siffra än totalen och för övrigt den lägsta andelen i EU.
Det hindrar inte att det finns en grupp pensionärer som lever under knapphetens kalla stjärna. Det är de som står i kö för att få en matkasse av kyrkan, som baxar upp rullatorn på bussen för att jaga extrapriser, som inte har råd med studentpresent till barnbarnsbarnet. Kanske heter hon Stina, som gifte sig och fick barn i en annan tid än vår, när det fortfarande var nästintill självklart att mamma skulle vara hemma medan pappa svarade för försörjningen. Eller också heter han Johan och föddes med en funktionsnedsättning som omöjliggjort förvärvsarbete och tvingat fram ett vuxenliv på existensminimum.
Det är Stina och Johan och ett antal till som kallas fattigpensionärer. Hur många de är beror på vilken definition man använder men de är en minoritet av landets äldre. På dem borde en rejäl satsning göras, en gång för alla. Men då blir det problem. Då riskerar nämligen det så kallade respektavståndet att krympa. Respektavstånd har inget att göra med respekt för varje människas okränkbara värde, oavsett förutsättningar, utan om vikten av att aldrig tumma på principen att det ska löna sig att arbeta. Det upprepas som ett mantra från många olika håll, mest tydligt från Moderaterna.
[ Datorn blev räddningen för 100-åriga Anna Maria ]
Och det ligger väldigt mycket i det. Det SKA löna sig att arbeta och inte att slå dank. Nu är ju sanningen att varken Stina eller Johan valde att ligga på latsidan under sina aktiva år. Hemarbete är också arbete, om än inte pensionsgrundande. Johan gjorde säkert så gott han förmådde på den dagliga verksamheten med en flitpeng på några tior som enda pekuniära uppmuntran.
Svaret är enkelt: Fattigpensionärerna är för få och för röstsvaga för att göra skillnad den 11 september.
— Elisabeth Sandlund
Stina och Johan finns här och nu. De förtjänar mätta magar, hela kläder och en liten slant som sätter guldkant på tillvaron. De pengar som i höst av allt att döma kommer att smetas ut över stora delar av pensionärskollektivet skulle göra all skillnad i världen om de koncentrerades till den grupp där de verkligen behövs. Det finns ingen motsättning i det långsiktiga, i att upprätthålla arbetslinjen för framtiden, inte i en tid när män och kvinnor har samma möjlighet att under en kortare period av livet ta hand om sina barn för att sedan satsa på förvärvsarbete.
[ Birger Thureson: Viljan att göra skillnad har ingen åldersgräns ]
Varför är det inget parti som på allvar driver en sådan satsning, även om de förslag som lagts fram i varierande grad gynnar de sämst ställda? I stället är det pensionärerna som grupp som framstår som dem man vill satsa på. Svaret är enkelt: Fattigpensionärerna är för få och för röstsvaga för att göra skillnad den 11 september. Ska pensionärerna fungera som valboskap måste en så stor del av hjorden som möjligt uppleva sig sedd och älskad av politikerna så att de lägger sin röst i tacksamhet för givmildheten.
