Ledare

Det blir allt trängre att vara troende i Sverige

Frida Park: Kristna måste ta dialogen med makthavarna

Frida Park, ledare.

De står nästan på rad, politikerna som i 2022 års valrörelse gör utspel om att tränga tillbaka tro och trosuttryck från offentligheten till det privata. Ja, man nästan tävlar i att vara mest skeptisk emot religion. Frågar man rakt ut skulle få av dem öppet tillstå att religion är skadligt och därför bör ställas under statlig kontroll, men ändå är det ditåt pendeln svänger.

Vad beror denna religionskritiska iver på? En förklaring står att finna i spåren efter den stora flyktingvågen 2015. Visst är det så att det faktum att Sverige tagit emot många flyktingar på kort tid har ritat om kartan, både kulturellt och religiöst. Världens mest sekulariserade land fann sig utan kompass och förmåga att navigera när nya grupper inte följde de sekulära svenska påbuden om att hålla sin religion och sina religiösa uttryck i det fördolda.

Därför såg vi då utspel om nej till “återkommande institutionaliserade böneutrop” (KD), “förbjud omskärelse” (C), därefter följde “förbjud muslimska friskolor” (SD), och nu “inför nya demokrativillkor för stöd till trossamfund” (S) och förbjud alla konfessionella friskolor (L). Det går att göra listan ännu längre. Men exemplen talar sitt tydliga språk. Det finns en gemensam nämnare: oro inför och oförmåga att förstå sig på religion. Eller om man vill vara ännu mer uttalad: rädsla för islam.

Kyrkan behöver inte en godkäntstämpel från politikerna. Varken i pengar eller gillande.

—  Frida Park

För det är givetvis inte kristen tro regeringen är ute efter när man talar om faran för extremism eller hederskultur och könsseparerad idrott i skolan. Och de som vill spinna på de anti-muslimska strömningarna talar gärna om kristendomen, eller snarare “kristna värderingar som byggt vårt land”, för att skapa konflikt och vinna väljarsympatier. Gud är tillbaka på den inrikespolitiska arenan, men inte sällan utifrån motiv kristna måste se igenom. Det är inte evangelium om frälsning som predikas, snarare ett evangelium som kräver trogna tillbedjare av en annan (av-)gud: nationen.

Samtidigt har konflikterna kring islam och muslimers rätt att uttrycka sin tro lett till att all tro, även kristen, hamnar i strålkastarljuset. “Inga islamister ska få driva skola” blir till “stoppa alla konfessionella skolor” - även kristna. Wallraffande, både i Aftonbladet och i Dagens Nyheter, för att avslöja “försök till omvändelseterapi” är, även om granskningen inte är utan viktiga poänger, ännu ett exempel på att det stramas åt och blir trängre. För alla troende.

I allt detta, både när det finns och när det inte finns anledning till självrannsakan, måste kristna komma ihåg att kyrkan inte behöver en godkäntstämpel från politikerna. Varken i pengar eller gillande.

Kyrkan är inte beroende av staten, och får inte heller bli det. Kyrkans självständighet måste alltid värnas. Men det finns ingen anledning att tystna i den offentliga debatten. Kristna, gräsrötter som ledare, måste ta dialogen med makthavare och beslutsfattare, reda ut frågetecken och markera mot allt sådant som riskerar att bli smärtsamma och oåterkalleliga inskränkningar av religionsfriheten.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig