Ge kyrkornas barnverksamhet högre status

Undersökning efter undersökning visar samma sak: Kyrkan tappar bort barnen som växer upp i den lagom till att de blir vuxna. Det har nu gått mer än tio år sedan Carl-Henric Jaktlund, pastor och nationell ledare för Alpha Sverige, skrev boken “Jesus gick vidare och kyrkan står kvar”. Ämnet – hur kan fler växa upp och till i sin tro i stället för bort från den – är än mer aktuellt i dag.

Med sorg kan vi konstatera att så många som hälften av de unga lämnar kyrkan. Inte nödvändigtvis tron, det ska sägas, men kyrkan. Detta behöver skyndsamt tas på allvar och många har också skrivit läs-, tänk- och handlingsvärda analyser kring sekulariseringen och frikyrkans röda siffror. Anledningarna kan bland annat vara lågt i tak, svartvita normer, ytlig och bristfällig teologi kring svåra frågor och lockelser att upptäcka vad världen erbjuder, som Dagen tidigare skrivit om (15/4-21). Men också bristande kontakt mellan församling och barnens föräldrar.

[ Fredrik Wenell: Så hjälper vi barn och unga att behålla tron ]

De flesta kommuner erbjuder blivande föräldrar en föräldrakurs. Syftet är naturligtvis att ge föräldrar verktyg och självförtroende i sitt föräldraskap, men också att skapa goda relationer med dem för att kunna fånga upp riskbeteenden och i tid kunna sätta in stöd. När bebisen väl anländer blir det regelbundna kontroller och matnyttig information och praktisk vägledning. Dessutom finns i handeln tjocka och informativa böcker och hemsidor med forum där föräldrar kan ställa frågor till andra med liknande erfarenhet.

Samhället har alltså förstått vikten av att utbilda, ge stöd till och samverka med föräldrar i deras viktiga uppdrag att fostra sina barn till trygga samhällsmedborgare. Har kyrkan?

Var finns forumen för föräldrar där de svåra frågorna kunde ställas?

—  Frida Park

Hela kristenheten har under barnets århundrade uppvärderat sin verksamhet för barn. Men ges den samma status som övrig verksamhet? Traditionellt har det inte varit så. Mikael Hansson, pastor i Siljansnäs, skrev i Dagen (2/2-22): “Vad skulle hända … om pastorn lade sin tid på söndagsskolan i stället för på söndagsgudstjänsten?”

[ Få ungdomsledare pratar med tonåringarnas föräldrar ]

Kyrkans barntimmar, söndagsskola, scouter och senare tonårsverksamhet är i sanning dyrbara och oersättliga verksamheter. Och visst kan man tänka liksom svensk skola, att församlingen har ett slags kompensatoriskt uppdrag, att ge de barn vars föräldrar inte förmår en trygg tro. Men de allra flesta föräldrar kan och vill ta huvudansvaret för sina barns andliga utveckling – om de bara ges verktygen. Så hur mycket satsar samfunden och de lokala församlingarna på samverkan med föräldrar?

Var finns informationen om hur hemmet kan föra tron vidare på ett sunt och kärleksfullt sätt? Kurserna med goda och praktiska råd så att självförtroendet kan växa? Forumen där de svåra frågorna kunde ställas? Har kyrkan förstått vikten av att utbilda, ge stöd till och samverka med föräldrar i deras viktiga uppdrag att hjälpa barnen att få en sund andlig utveckling och en tro som håller in i vuxen ålder?

Det är nog inte att ta i för mycket att påstå att det är en avgörande fråga för frikyrkans överlevnad.

[ Karin Wiborn: Det är kris men evangeliet dör aldrig ]