Ledare

Klarar kyrkan att ta vara på ungas engagemang?

Frida Park: Nästa generation måste få drömma nytt - och större

Det är inte så länge sedan kristen tro var synonymt med ett samhällsengagemang. Bönemötena kretsade inte så mycket kring de personliga böneämnena som kring nöden för det omgivande samhället: för grannen som behövde möta Gud och bli fri från sin alkoholism, för en gudfruktig regering och riksdag, för fattiga barn i Afrika som behövde mat och vatten. Och ofta stannade det inte vid bön.

Många levde som de bad. Berättade för grannen om Jesus och stöttade vid återfallen. Engagerade sig lokalpolitiskt eller i föreningar för att göra världen till en bättre plats. Reste till Kenya eller Tanzania för att gräva brunnar och starta skolor. Var finns de i dag, dessa samhällsbärare?

Det är ju tragiskt om dagens kristna tittar åt andra hållet när grannen fylleskriker åt sina barn eller gör något värre ändå – en svensk sköter ju sig själv? Tragiskt om vi nöjer oss med att betala skatt och tystar samvetet med att vi ju ändå skänkt en slant till tv-sända insamlingsgalor eller i kollekten. Tragiskt om vi inte ens gick på bönemöten längre. Är det så illa ställt med oss?

En del ger upp och lämnar, kanske inte tron, men den verksamhetstunga och rigida kyrkan.

—  Frida Park

Nej, än i dag gör många kristna ovärderliga insatser. Dagen skriver ofta om dem. Lyfter fram dem som föredömen och till inspiration. Initiativ för hemlösa, flyktingar, klimatet, människovärdet, globala syd, mission och evangelisation – exemplen är många!

Men i våra församlingar finns det även varmt troende människor som engagerat sig sönder och samman och inte längre orkar. En del ger upp och lämnar, kanske inte tron, men den verksamhetstunga och rigida kyrkan.

Vad beror det på? Samhällsandan? Absolut. Den inre sekulariseringen? Absolut. Men också, som Dagens ledarsida skrivit om förut (14/1), tidigare övernitisk församlingstukt och överbetoning av det osjälviska uppoffrandet till förmån för kyrkans alla verksamheter, som lett till att broar och människor till sist blivit brända och utbrända.

Men det är inte gärningarnas evangelium vi predikar. Frälst blir man enbart av nåd, inte genom att göra gott. Men vi kan inte heller ensidigt betona en ytlig nåd så att vi alldeles tappar bort vad som också är helt sant: Utan handlingar är den kristna tron död. Död och begraven.

Frågan vi behöver ställa oss är hur vi kan hitta fram till en sund, levande och verksam tro. Hur kan vi bygga församlingar som hjälper människor att hålla tron brinnande utan att de bränns ut?

En sak är säker, det går inte att skamma fram. Glöm tårdrypande svulstiga tal om bristande engagemang, hotade verksamheter och tomma luckor på städ- och söndagsskolescheman. Det är knappast framgångsrikt.

En början är att inse att engagemanget kanske inte ser ut som fordom, men det finns där. Kanske handlar en del om att erbjuda inte bara medlemskap, för att citera Ida-Maria Brengesjö (8/7), utan också ägandeskap. Inte bara förvaltarskap av tidigare generationers visioner och drömmar, utan också möjlighet till att bära, förändra och drömma nytt – och större.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig