Ledare

Själavård som kräver stor lyhördhet

Kritiken mot omvändelseterapi måste tas på allvar

Bara fem veckor efter att Aftonbladet slagit på stora “frikyrkan-är-ond-trumman” drog Dagens Nyheter i gång ett betydligt mer ambitiöst projekt under vinjetten “Omvändelse i Sverige”. Det kunde ha varit titeln på en artikelserie om människor som i ett av världens mest sekulariserade länder hittat sin kristna tro och fått sina liv förvandlade tack vare sin omvändelse, detta vackra kristna storord med stadig förankring i Bibeln. I stället handlade det ännu en gång om att piska upp stämningen mot religiösa sammanhang – kristna såväl som andra – där den sexualetiska uppfattningen misstänks kunna gå på tvärs mot den i vår tid och vårt land förhärskande.

En första och högst berättigad reaktion är en blandning av ilska och uppgivenhet. Inte nu igen. Inte fler wallraffande reportrar som lurar kristna företrädare i fällan. Inte fler svepande formuleringar som buntar ihop “uppfostringsresor” till muslimska länder i Afrika, inklusive manlighetsbefrämjande injektioner, med stillsam förbön. Inte fler påståenden om lika mäktiga som skumma internationella nätverk med vaga svenska kopplingar. Inte fler uppskrämda politiker som lovar att ta itu med alla former av omvändelseterapi och hotar med indragna statliga bidrag.

Men låt oss lägga ryggmärgsreaktionen åt sidan och ta läget på allvar. De sammanhang – vare sig det handlar om hela samfund, församlingar eller enskilda kristna – som vill hålla fast vid att den gudagåva som sexualiteten innebär hör hemma i äktenskapet mellan en man och en kvinna befinner sig i en uppförsbacke. Det spelar ingen roll hur tydligt människokärlek och respekt än uttrycks. Risken är ändå överhängande att reaktionen blir den som DN:s ledarskribent gav uttryck för: “Hatet mot homosexualitet förenar flera kristna och muslimska samfund” eller, än värre, att hatet antas gälla också människorna.

Här behövs överföring av erfarenheter och träning.

—  Elisabeth Sandlund

Det vore illa om de senaste exemplen på fejkade själavårdsbehov skulle leda till att pastorer och präster inte längre vågade föra samtal med konfidenter som söker stöd och hjälp i känsliga livsfrågor. Det är heller inte omöjligt att behovet på just sexualitetens område kommer att öka när allt fler unga känner att de behöver landa i en trygg könstillhörighet efter en period av vilsenhet när både vuxenvärld och kamratkrets förmedlat en bild av att alla gränser är flytande och alla definitioner temporära.

Samtidigt finns det all anledning att gå varsamt fram även i de fall där ingen tvekan råder om att förfrågan om hjälp är genuin. Även om den kritik som framförs ofta är onyanserad och skjuter över målet är det ett faktum att felaktiga metoder har lett till övertramp som förtjänar att kritiseras och inte får försvaras. Sällan är behovet av ödmjukhet och lyhördhet och att balansera mellan respekt och tydlighet större än i detta sammanhang. Detsamma gäller vikten av att avstå från att peka på enkla patentlösningar. Här behövs överföring av erfarenheter och träning. Vilket samfund vågar ordna en kurs för sina själavårdare i konsten att med kärlek, öppenhet och omsorg möta människor i beråd om sin sexuella läggning – trots risken att det skulle generera negativa rubriker?

Fler artiklar för dig