Ledare

Är den sortens rädsla som KD anspelar på rimlig i vårt land?

Fredrik Wenell: Rädslans politik bygger inte bra samhällen

Det finns åtminstone två saker dagens politiker borde lära sig av den frikyrkliga historien. För det första att rädsla inte bygger trygga gemenskaper och för det andra att de andra eller okända i samhället inte är farliga alltigenom.

Väckelserörelserna har ofta använt rädslan för att människor ska vilja bli frälsta och undvika helvetet. Det har visat sig vara en återvändsgränd eftersom fruktan varken bygger trygga människor eller goda gemenskaper. I förlängningen har frikyrkorörelserna ibland odlat föreställningen om att de eller det som finns utanför den egna gemenskapen är något farligt som man måste skydda sig ifrån. Mötet med godheten hos den icke troende arbetskamraten eller grannen gör att en sådan föreställning inte längre är möjlig att upprätthålla och risken är att hela tron krackelerar.

Poängen i den kristna tron är framför allt inte att undgå straff utan att följa Jesus i Guds rike, både nu och sedan.

Rädsla ger helt enkelt inte rätt förutsättningar för att skapa goda liv för människor. Det kan visserligen få människor att sluta sig samman och uppleva tät gemenskap, men till slut vittrar det sönder. Det vet de flesta frikyrkliga vid det här laget. Den erfarenheten och kunskapen borde dagens politiker lära av. Men det finns tecken på att årets valrörelse går i rakt motsatt riktning. Rädslan för utvecklingen och för “de andra” har blivit centrum.

Kristdemokraterna är ett exempel på det. I ett inlägg på Facebook den 12 juli ställde partiet frågan vem som vågar låta sitt barn cykla ensam i Socialdemokraternas Sverige. Är den sortens rädsla som de anspelar på rimlig i vårt land?

Men KD är inte ensamt skyldigt till att skapa en politik som bygger på rädsla.

Vänsterblocket å sin sida inskärper ständigt en rädsla för de klimatförändringar vi alla står inför. Det finns givetvis något väsentligt och viktigt i att förstå det akuta läge vi befinner oss i. De tendenser och mönster som bevisligen har förändrats är inget vi kan ta lätt på. Men rädda människor blir sällan konstruktiva eller kreativa. Det kan räcka en liten bit men skapar inte de långsiktiga och varaktiga beteendeförändringar som behövs.

Nyhetssändningar och tv-serier påverkar vår uppfattning om hur allvarligt läget är i samhället.

—  Fredrik Wenell

Högerblocket å sin sida talar oavbrutet om hur dåligt det är i Sverige och anspelar på att gängkriminaliteten håller på att ta över. De tillskriver det mesta av problemen en misslyckad integration. Följden är att en allmän rädsla för människor som kommer från en annan etnisk bakgrund formas. Det är samma sorts rädsla som provokatören Rasmus Paludan appellerar till. Den utgår från samma sorts felaktiga föreställning som den frikyrkliga traditionens rädslor använt.

Människor med annan etnisk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken. Men en stor majoritet av dem som tvingats fly till vårt land är aldrig involverade i brott, ändå buntas de ihop. Varför ska inte också migranterna i allmänhet bli bedömda individuellt?

Sedan har vi Nato. Här är så gott som alla överens, förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och fort gick det. Rädsla spelade en avgörande roll. Inte heller i detta fall är rädslan obefogad. Det finns enligt dem som kan säkerhetspolitik en större hotbild mot Sverige, men kommer den minska om vi går med i Nato? Är den trygghet som ett medlemskap ger en chimär eller verklig?

Hur det än är med alla dessa tre områden är poängen naturligtvis inte att de är oviktiga eller inte kan ge anledning till oro. Precis som kyrkorna genom historien vetat att risken att gå förlorad finns, eller att kyrkor haft goda skäl att ha en negativ syn på samhället, så behöver de tre politiska områdena – klimatet, gängkriminaliteten och Nato – tas på största allvar. Men inget av dem tjänar på en politik som talar till vår rädsla.

Det finns forskning som tyder på att nyhetssändningar och tv-serier påverkar vår uppfattning om hur allvarligt läget är i samhället. Korrelationen tycks vara att människor som ser mycket på tv i större utsträckning uppfattar samhället som farligare än vad det i verkligheten är. De överskattar förekomsten av våld och dåligheter.

Det betyder också att politiker och andra mediepersoner behöver ge en proportionerlig bild av situationen i samhället. Det vill säga, inte ge mer utrymme åt våldet än vad det i verkligheten har. Och enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning från 2020 är kurvan för brott mot personer svagt nedåtgående. Det vill säga den minskar sakta. De grova brotten har dock enligt samma institution ökat på ett oroväckande sätt, men brotten drabbar oftast, men tyvärr inte endast, personer som är kopplade till kriminella gäng och nätverk.

En önskan inför höstens val är att inget parti ska köpa billiga röster genom att skapa mer rädsla och mindre tillit än vad verkligheten ger utrymme för. I förlängningen kommer vi nämligen alla förlora på det. Det vet frikyrkorna.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig