”Vi” behöver en realistisk populism

Statsminister Magdalena Andersson och hennes socialdemokratiska partivänner har beslutat sig för att: “Vårt Sverige kan bättre”. Men vilka eller vem är ”Sverige”? I Almedalen följde hon upp med att förklara sin kärlek till Sverige.

Det intressanta är egentligen inte vad det är som gör att Anderssons regering ska lyckas bättre de närmaste fyra åren än vad Stefan Löfven gjort de senaste åtta. Utan vilka det är man talar till och, ändå mer intressant, vem man talar för. Vilka är det ”vi”, det folk som underförstås i retoriken?

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch var i sitt Almedalstal snabb att markera att Andersson är sen på bollen. Hon började därför med att gratulera statsministern för att hon äntligen har fattat det Busch sedan länge, faktiskt redan för sex år sedan, förstått – kärleken till Sverige.

Inför stundande val tycks det finnas ett stort behov från politikerna sida att markera svenskhet genom att förankra det i en idé om folket. I sitt Almedalstal fortsätter Busch att tala om det eftersträvansvärda i att vara Svensson och leva medelklassliv.

I landområdet Sverige finns inget homogent ”vi” som kan göra något bättre

—  Fredrik Wenell

Men de, Svensson och medelklass, med Busch ord, kan inte vara folket. Eftersom det finns en grupp som går att tala om som medelklass finns det logiskt sett de som inte är det. Annars vore det meningslöst att urskilja Medelsvenssons som en grupp.

Buschs företrädare Göran Hägglund talade inte om Svensson eller medelklass utan om verklighetens folk. På den tiden fick Hägglund utstå massiv kritik och blev i det närmaste förlöjligad. Nu är det precis tvärtom.

[ KG Hammar om partiet Klimatalliansen: Nästa val är det för sent ]

Busch och Hägglunds begrepp kan tyckas vara besläktade men det finns en avgörande skillnad. För Hägglund handlade det om värderingar förankrade i idéer om att hjälpa dem som inte hade det så bra. Det Busch lyfter fram handlar snarare om materialistiska värderingar som bil och villa. KD:s folk är alltså en medelklass där det materiella är i centrum.

Vad som är folket i Magdalena Anderssons retorik: ”Vårt Sverige kan bättre” framstår inte som mer tydligt. Visst nationen är väldefinierad av sina gränser, men i det landområdet finns inget homogent ”vi” som kan göra något bättre. Det finns arbetare där vissa bor i Norrland, andra i Skåne och en del är mitt inne i en klassresa. Vad har de ens gemensamt?

[ Fredrik Wenell: Valrörelsen bör inte fokusera på människors rädslor ]

Andra är muslimer eller judar som inte alls identifierar sig med en svensk lutherskt präglad kultur. Vilka av dessa är det som ska kunna bättre? Vad bättre är och vad som ska göras beror på vem man är och vilka förutsättningar man har. En del folk har faktiskt redan gjort så gott man kan, men det räcker inte i Anderssons syn på folket. För ”vårt” syftar förmodligen på det socialdemokratiska projektet.

Vad ”vi” snarare behöver är politiker som tar på allvar det de redan vet: Det finns inget homogent folk med samma förutsättningar eller behov. Vad Sverige behöver är en politik som inte ställer grupper mot varandra utan skapar ramar och förutsättningar för en realistisk populism, en populism som tar alla folken på allvar i Sverige.