Ledare

Vapenvila ger bara ett andrum

Ingen varaktig lösning i sikte för israeler och palestinier

Då var det dags igen. Dags för civilbefolkningen i stora delar av Israel att rusa till skyddsrummen när raketlarmen ljöd. Dags för män, kvinnor och barn på Gazaremsan att skadas eller dö när de kommit i vägen för anfallen, de egna styrkornas eller motpartens.

Efter två dygn av intensiva attacker nåddes visserligen genom internationell medling en vapenvila som trädde i kraft sent på söndagskvällen. Men den är bräcklig. Varje händelse som tolkas som ett brott mot överenskommelsen riskerar att utlösa nya stridigheter i en våldsspiral utan skönjbart slut.

Uttrycket “krutdurk” är överanvänt och slitet men ändå relevant. Världen håller andan tills nästa gång det är dags, vare sig det dröjer en dag, en vecka, en månad eller ett år. Förr eller senare sker något som utlöser öppna strider där civilbefolkningen är den som får betala priset.

Den här gången var den tändande gnistan den underrättelseinformation som Israel fått om att Jihadmilisen hade för avsikt att ta i bruk en ny typ av dödsbringande robot, som levererats till Gaza från Iran. Uppgifter gör gällande att både Egypten och rivaliserande Hamas, som denna gång ville undvika öppet våld, försökte få Jihad att lova att avstå från att angripa israeliska samhällen med vapnet. När framgången uteblev startade Israel en riktad attack som dödade flera av Jihads ledare, i det som fick namnet Operation Gryningen.

Svaret kom omedelbart i form av närmare tusen raketer mot Israel, varav de flesta fångades upp av försvarssystemet Järnkupolen. Från israelisk sida rapporteras inga dödsoffer. I Gaza är antalet döda och skadade många flera. Israel hävdar med emfas att landet, som alltid, gjort allt för att undvika civila offer och att den bristande träffsäkerheten hos Jihads robotar lett till att den egna befolkningen drabbats.

Mycket tyder på att det stämmer. Skillnaden mellan effektiviteten hos Israels högteknologiska militära styrkor och Jihads betydligt mer primitiva vapen är uppenbar. Men för de barn som dog i Jabalia och deras sörjande familjer saknar det betydelse. Oskyldiga liv har gått till spillo i en konflikt som plågar generation efter generation på ömse sidor.

Insatserna från det internationella samfundet inskränker sig för närvarande till blixtingripanden när öppna stridigheter hotar eller har utbrutit.

—  Elisabeth Sandlund

“Det finns inget slut på kriget. Båda sidor kan leva med en lågintensiv konflikt som då och då blossar upp. Priset för att sluta fred är för högt”. Så sa en Mellanösternexpert för många år sedan när han fick frågan av en grupp Dagenläsare på resa i Israel om vad som måste göras för att få till stånd en varaktig fredlig lösning.

Kan det vara så illa? Finns det ingen väg ut, som säkerställer Israels fortsatta existens inom säkra gränser och som ger den palestinska befolkningen i Gaza och på Västbanken chansen att få utveckla sina samhällen i riktning mot ökat välstånd? Insatserna från det internationella samfundet inskränker sig för närvarande till blixtingripanden när öppna stridigheter hotar eller har utbrutit. Att förhandla fram en vapenvila är inte oväsentligt men det innebär inte mer än ett andrum. Och det är långtifrån tillräckligt.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig