Ledare

Sluta stäng klassrumsdörren för föräldrarna, lärare

Låt er inte luras: skolans kris är en attitydkris - lärarnas och föräldrarnas

De sista skälvande sommarlovsdagarna är här. Snart ringer skolklockan in och eleverna får möta klasskompisarna och sina lärare. Hur många av dem kommer möta en behörig lärare? På statsminister Magdalena Andersson låter det som att skolkrisen kan sammanfattas i det fria skolvalet och att vissa friskolor delar ut vinst till sina ägare. Riktigt så enkelt är det inte, även om dagens friskolesystem brottas med vissa problem. Skolans kris är mer än något annat en attitydkris. Hos lärare. Och hos föräldrar.

Lärarkrisen är skriande. Det går inte att kalla det för något annat. Trots många ansträngningar att göra lärarutbildningen lockande saknas det tiotusentals lärare i klassrummen. Många examinerade lärare har valt att lämna yrket – på grund av bristande psykosocial arbetsmiljö, orimlig administrativ börda och alltför stora elevgrupper med för stora behov utan möjlighet till stöd från till exempel specialpedagoger. På det stundande uppropet kommer därför många förväntansfulla elever möta i bästa fall erfarna, men i alltför många fall oerfarna, “lärare” som saknar lärarlegitimation för de ämnen de undervisar i.

Givetvis är detta problematiskt. Eleverna behöver de bästa lärarna, den bästa undervisningen och alldeles särskilt så när och om de är i behov av särskilt stöd. Svensk skola borde kunna bättre. Svenska elever förtjänar bättre.

All forskning pekar på att samverkan mellan skola och hem är avgörande när det handlar om elever med utmaningar. Men samverkan är inte något som kan reduceras till ett i bästa fall veckovist mejl med läxuppgifter. Ändå är det på den nivån, plus terminsvisa föräldramöten och utvecklingssamtal, många skolor väljer att lägga samarbetet med föräldrarna. Många lärare nämner faktiskt föräldrakontakterna som något av det mest utmanande. Hur blev det så?

Ja, visst finns de, föräldrarna som inte går till sig själva eller sitt barn om inte betyget motsvarar förväntningarna utan skyller allt på lärare och skola. Visst finns de, föräldrarna som ser lärare som en serviceinrättning. Visst finns de, föräldrarna som varken respekterar lärares tid eller kompetens. Visst finns de, föräldrarna som enbart ser till sitt eget barn och kräver rättigheter och förmåner och ignorerar skyldigheter. Ouppfostrade som få riskerar de att knäcka lärare. Men få är just vad de är, om än högljudda.

Andra föräldrar saknar förmåga eller vilja att engagera sig i sina barns fostran och utbildning och då kliver skolans kompensatoriska uppdrag in. Men de föräldrarna är också få.

Alla de andra föräldrarna – de som inget hellre vill än att vara en del av sina barns vardag och deras utbildning? De som undrar varför skolan låter meddela att föräldrar varken får hälsa på i klassrummet eller vara med på skolavslutningar? De som från det att barnet knappt kan gå tutas i att förskolan är bättre för barnet än mamma och pappa? De som inte ges möjligheten att vara en aktiv del i sina barns skolgång för att lärarna tycker att det är enklare så?

Vissa lärare har hårresande attityder gentemot föräldrar.

—  Frida Park

Skoltwitter, som de som twittrar och arbetar i skolans värld brukar kallas, kan bjuda på hårresande läsning avseende attityder gentemot föräldrar: “nödvändigt ont”, “jag sparkar ut dem”, “de måste respektera att det är jag, inte de, som vet något om deras barns lärande”. Med en sådan inställning har lärarna bäddat för att ansvaret till största del oundvikligen hamnar på skolan och fritidshemmet, i stället för på föräldrarna.

Statsminister Magdalena Andersson (S) presenterade på måndagsförmiddagen.

Så den röriga skolmiljön, buset och bråket, att allt mer tid måste tas från undervisningen för att skapa ordning i klassrummen innan undervisningen ens kan starta, den hamnar helt och hållet i lärarnas knä. Knän som därtill, under årtionden, fått se respekten för läraryrket monteras ned. Läraryrket har sorgligt låg status i Sverige, det går inte ens att jämföra med Finland där yrket tvärtom är något som är eftertraktat. Låg status, brist på respekt för lärares kompetens, avsaknad av samverkan mellan skola och hem – hur vänder man på denna skuta?

Nej, oavsett vad L och S jiddrar om kommer skolans kris inte lösas om konfessionella friskolor och vinstuttag stoppas. Men attitydförändring behövs. En bra början vore om samhället i allmänhet och skolan i synnerhet inser och erkänner att föräldrar är barnens första lärare. Föräldrar, i de allra flesta fall, känner sina barn bäst. Föräldrar kan, om de ges möjlighet, tillsammans med lärare få ett barn att nå mycket längre, speciella behov eller ej. Fler lärare borde öppna klassrumsdörren och bjuda in föräldrar att besöka och uppleva undervisningen på plats. Med en större förståelse för lärares kompetens och arbetssätt kan respekten för läraryrket återvinnas, statusen höjas och en bättre grund för framgångsrikt samarbete uppnås. Och ett gott samarbete mellan skola och hem vinner alla på, särskilt eleverna.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig