Pandemin som folket valde att glömma

Det fanns en tid, och det är inte särskilt länge sedan, som svenska folket samlade sig kring lägerelden vardagar klockan 14 för att höra senaste nytt om antalet smittade, inlagda och döda. Den distinkta lukten av desinfektionsmedel spreds över landet. Vi lärde oss att utöva handtvagningens ädla konst i tid och otid Självtesterna sålde slut. Och när möjligheten att kavla upp ärmen för att få en skyddande spruta så småningom gavs jagade vi tider via vårdens bokningsappar.

Så långt var tillvaron trots allt möjlig att uthärda för många av oss. Självfallet inte för dem som blev allvarligt sjuka i långdragna förlopp med svåra efterverkningar. Eller för dem som miste en närstående och inte ens fick möjlighet att ta farväl. Men för dem som klarade sig helskinnade medicinskt sett var det värsta de drakoniska restriktionerna som slog hårt mot restauranger, hotell, nöjesbranschen, idrotten och inte minst kyrkorna. I stället för gemenskapen i kyrkbänkarna, vid nattvardsbordet och under kyrkfikat satt vi framför skärmen och försökte känna oss som gudstjänstdeltagare, inte bara åskådare.

Så här höll det på, månad ut och månad in. Mycket längre än vad någon tänkte sig när de första åtgärderna sattes. Först efter två år, i början av 2022, kunde vi låta livet återgå till det normala. Vi andades kollektivt ut så starkt att hanteringen av pandemin överhuvudtaget inte diskuteras i valrörelsen, där coronakommissionens kritiska rapporter borde ha en viktig roll i ansvarsutkrävandet av politiker på olika nivåer.

Ja, det kom annat i vägen. Ett brutalt anfallskrig i vår närhet, följt av en svensk Natoansökan. En galopperande inflation, en energikris, en hotande lågkonjunktur. Det är kanske inte så underligt att coronapandemin snabbare än vad någon kunnat räkna med förvandlats till en parentes.

[ Elisabeth Sandlund: Får vi be om största möjliga försiktighet ]

Problemet är bara att det är alldeles för tidigt att sätta dit det andra parentestecknet. Pandemin är inte över, inte i världen och inte i Sverige. Statistiken talar sitt tydliga språk. Hur många som smittas vet ingen, helt enkelt därför att testningarna dragits ned radikalt. Men kurvorna över inlagda på sjukhus har stuckit iväg uppåt och dödstalen per dag är tillbaka på tvåsiffriga tal. Förvisso är merparten av dem som avlider gamla och har andra diagnoser men att hänvisa till detta faktum i akt och mening att påskina att det inte är så farligt tyder på såväl ett strutsbeteende som en obehaglig människosyn.

Faktum är att vi inte vet vartåt detta barkar.

—  Elisabeth Sandlund

Faktum är att vi inte vet vartåt detta barkar. Viruset antar oavbrutet nya former och uppträder i varianter som har förmågan att ta sig förbi såväl den immunitet som genomgången sjukdom ger som skyddet efter upprepad vaccinering. Nu när semesterperioden är över och skolorna på alla nivåer startar ökar riskerna. Att hålla sig till den välbekanta maximen att hoppas på det bästa men förbereda sig för det värsta borde gälla alla – från beslutsfattare till privatpersoner. Och, självfallet, även församlingarna.

[ Coronakommissionen vill se mer av kyrkor och civilsamhälle ]