Har rättigheterna nått en återvändsgränd?

Vi äger våra liv. Så lyder samtidens evangelium. Men av det följer att det bara är jag som vet vad som är bäst för mig själv. Och om du inte vet är du själv ansvarig att ta reda på det. Rätten till vårt liv har slagits fast i FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna. I artikel 1 görs det klart att: “Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.” Det följs upp i artikel 18 där rätten till religionsfrihet säkras. Rättigheterna är “odelbara”, de är en del av samma helhet. Ingen rättighet är viktigare än någon annan.

Det finns ett mycket starkt skydd för utövande av religion. Samtidigt är det självklart enligt samma konvention att människor har rätt till sin egen sexualitet. De två rättigheterna skapar inte sällan en konfliktlinje i samtida svensk debatt vilket åskådliggör problemet att tänka mänskliga relationer i rättighetstermer.

Samtida debatter, inte minst på sexualitetens områden, visar att idén är en önskedröm, kanske till med en orealistisk sådan.

Ett exempel är de återkommande diskussionerna i samband med Pridefestivalen. Dagens Nyheters ledarskribent Emma Høen Bustos (4/8) tycker att Ebba Busch inte ska kritisera Pride eftersom festivalens syfte är att provocera och då ska inte Busch komma med åsikter om vad som kan uppfattas som stötande. Nej, i det offentliga rummet bör vi stå ut med att bli provocerade. I alla fall verkar det vara så om det gäller Pride, men den sortens argument hörs sällan i samhällsdebatten om religiösa uttryck, trots att religionsutövning också är en rättighet.

Om den enas rättigheter ska öka behöver det ske på bekostnad av motståndarens rättigheter.

—  Fredrik Wenell

Redan 2018 när den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet släppte sin rapport Det färgglada mörkret uppstod liknande debatter. I rapporten görs en genomgång av Prideprogrammet med utgångspunkt i vad tankesmedjan menar är destruktivt för individen och i förlängningen för folkhälsan. Clapham drar kollektiva slutsatser av vad människor i sin individuella frihet valt som sexuella uttryck och praktiker.

[ Tankesmedjan Claphaminstitutet kritiserar Pride ]

Det är ingen hemlighet att individens frihet är den grundläggande normen för Pride och dess besläktade organisationer. RFSU:s idéprogram är ett tydligt exempel på ett sådant frihets- och rättighetsperspektiv. De skriver: “RFSU har ett frihetsperspektiv och ett rättighetsperspektiv på sexualiteten som utgår från allas frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta.”

Som en följd av det undanbad sig företrädare för Pride i en debattartikel i Dagens Samhälle (29/5 2018) den moralism Claphams rapport enligt dem byggde på. Moralismen kommer till uttryck som en kritik från den religiösa föreställningsvärld som tidigare var självklar utifrån en kristen tradition. Att komma med en analys med utgångspunkt från det Pride såg som förlegade tankemönster uppfattades som kränkande eftersom den antogs inskränka den individuella friheten.

Clapham å sin sida uppfattar att dess uppdrag är att verka för att kristna värderingar ska få genomslag i samhället för att på så sätt hindra den sekulära humanismen. Det förhållningssättet är också en del av rättighetsperspektivet, nämligen rätten till individers religionsfrihet. Precis som RFSU är Clapham en organisation som arbetar för att säkra individers rätt till religiös utövning.

[ EKHO Stockholm: Behöver inte hålla med om allt i Pride ]

Den här kampen mellan Claphaminstitutet och Priderörelsen/RFSU åskådliggör problemet med det sätt som rättighetstänkandet i praktiken har kommit att utvecklas i vårt samhälle. Det är ett nollsummespel. Om den enas rättigheter ska öka behöver det ske på bekostnad av motståndarens rättigheter. Priderörelsen behöver besegra Clapham och den inskränkta moralism de uppfattas vara präglade av för att de sexuella rättigheterna inte ska äventyras – Clapham vill se Prides ideologi omintetgjord så att hotet mot folkhälsan kan avvärjas.

Men vad händer då med de odelbara rättigheterna?

Problemet är att det inte fungerar att tänka i termer av rättigheter utan den tolerans som ett mångkulturellt samhälle måste präglas av. Pride måste helt enkelt stå ut med att bli kränkta av Claphams moralism och vice versa. För att de odelbara rättigheterna ska fungera, utan att bli en återvändsgränd, behöver de ses i ljuset av relationer snarare än som ett nollsummespel. Och goda relationer präglas inte av att den andre tvingas till lydnad.

[ Ebba Busch: Pride handlar om respekt och medkännande ]

Som så ofta är Jesus en förebild, men han går längre än att erkänna andras rätt. Han tolererade inte bara människor utan inbjöd oss alla syndare till gemenskap. Tolerans är visserligen bra men gästfrihet, som inte delar in människor i vän och fiende, är bättre – även i ett samhälle byggt på rättighetstänkande.