Vem bryr sig om krisen i äldreomsorgen?

Det står illa till i äldreomsorgen. Hur mycket det brast på särskilda boenden, där de mest vårdkrävande gamla tillbringar slutsträckan av sina jordeliv, blev uppenbart under coronapandemin, något som också var ett huvudnummer i Coronakommissionens kritik mot pandemihanteringen. Att läget är fortsatt allvarligt visar den färska rapporten från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som inte skräder orden om tillkortakommanden över snart sagt hela linjen.

När såg ni en valaffisch med utfästelser om att få ordning på äldreomsorgen eller om att partiet vill det bästa för Sveriges gamla? När hörde ni en politiker ta ordet “äldreomsorg” i sin mun? Pensionärerna var bra att ha som valboskap när löften utfärdades om höjda pensioner. Om kronor och ören i den egna plånboken går det uppenbarligen utmärkt att tala. Men de frågor som handlar om själva livet, om att alla måste ha rätt att få leva till sitt sista andetag i trygghet och med god omvårdnad, verkar fullständigt ointressanta. Ändå berör de oss alla, som anhöriga, som blivande vårdtagare eller, om inte annat, som medmänniskor.

Den politiker som nu i grevens minut känner sig manad att profilera sig som de gamlas vän kan hitta underlag till vallöften i Ivos rapport. Myndigheten har inte stuckit upp fingret på måfå utan rapporten bygger på en genomgång av noga räknat 53 845 hälso- och sjukvårdsjournaler från totalt 1 985 särskilda boenden i 283 kommuner, kompletterat med enkätsvar från patienter, närstående och vård- och omsorgspersonal. Observera att det handlar om kommunala boenden, inte privata. Argumentet att det skulle vara vinsttörstande kapitalister som missköter sig faller alltså platt till marken.

Inte en enda kommun klarar att sköta sitt uppdrag utan anmärkning. Lägstanivån är oacceptabelt låg. Och det handlar inte om olycksfall i arbetet utan om “grundläggande och långvariga brister”, skriver Ivo. Det gäller inte minst vården i livets slutskede som hanteras i strid med regelverket. Brytpunktssamtal, när botande vård övergår till palliativ, missas ofta. Mer än häften av vårdpersonalen bedömer att tillsynen inte planeras så att ingen ska behöva dö i ensamhet.

[ Elisabeth Sandlund: 2022 års valboskap stavas pensionärer ]

En annan öm punkt är läkemedelshanteringen, som delegeras till personal utan behörighet. Och när det gäller patientsäkerheten i allmänhet slår Ivo fast att riskerna är stora. Ett skäl är att varje sjuksköterska ansvarar för alltför många boende, ett annat att språkförståelsen brister vilket bäddar för missförstånd. Endast fyra procent av vård- och omsorgspersonalen anser att alla på arbetsplatsen har tillräckliga kunskaper i svenska.

Det duger inte att krypa undan med att hänvisa till att varje kommun har eget ansvar.

—  Elisabeth Sandlund

Vad borde politikerna lova? Det duger inte att krypa undan med att hänvisa till att varje kommun har eget ansvar. “Människovärdig äldreomsorg över hela landet” är en paroll som går att fylla med innehåll om skärpt lagstiftning, strängare sanktioner och ett villkorat statligt stöd till träffsäkra insatser.

[ Äldre har i vissa fall inte fått träffa läkare ]