Flera skribenter och forskare har påpekat att klimatfrågan fått alldeles för lite utrymme i valrörelsen. Det är märkligt med tanke på de allt tätare rapporterna om hur illa det är ställt med jorden. Frågan borde varit en självklar del av alla partiernas valplattformar och i mediernas utfrågningar. Visst har Miljöpartiet pliktskyldigt tagit upp klimatfrågan.
Men problemet är att klimatfrågan är för svår. Och det beror inte på att vi saknar kunskap utan på grund av att den är existentiell: det gäller vår frihet och ifrågasätter därmed hela grunden för vårt liberala samhälle. Friheten är en dogm som alla politiker, och vi andra, omhuldar. Vi går till och med i krig för den.
Alla vet att det enda sättet att få till en förändring är att vi börjar välja på ett sätt som inte skadar klimatet mer.
Friheten är en dogm som alla politiker, och vi andra, omhuldar.
— Fredrik Wenell
Men högern vill inte att människor ska behöva ställa om sina liv. Och vänstern litar inte på att vi använder vår frihet på rätt sätt utan väljer åt oss (exempelvis genom reduktionsplikten). Det gemensamma för båda strategierna är att de inte ska märkas eller inskränka på vår frihet.
Politiker kan och vill inte ifrågasätta frihetsdogmen eftersom risken är påtaglig att andra delar i samhällsbygget riskerar att komma i gungning. Frågan är var de politiker finns som utan tvång eller hotbilder kan ge incitament för oss att forma gemenskaper där vi lär oss att i frihet göra rätta klimatval? För just nu tycks vi inte vilja det.
