Valets verkliga förlorare var barnen

En valrörelse summeras och läggs till handlingarna. Det blev ett val som till stor del kom att handla om energipriser, gängskjutningar och synen på Sverigedemokraterna. Förvisso viktiga ämnen. Men något viktigt saknades. Barnen.

Ibland är det som inte sägs lika viktigt som det som sägs. Knappt någon gång lyftes barnperspektivet under debatter och utfrågningar. Förskolornas bemanning, barn- och ungdomspsykiatrins (BUP) köer, skolornas kvalitet, tid för barn och föräldrar att vara tillsammans, barns rätt till sin tro ... Endast vid något enstaka tillfälle nämndes ens något av dessa viktiga områden. När så gjordes var det uppfriskande, exempelvis när företrädare konstaterade att köerna till BUP är för långa. Men det var ändå undantagen som bekräftade trenden: Detta var inte barnens val.

När barnen ändå kom upp var det i samma andetag som att det är dags för hårdare tag. Moderaterna i Region Stockholm kom i augusti med förslag om att snabbtesta samtliga femåringar i förorten för ADHD, som Dagens ledarsida tidigare skrivit om. En allmän screening, menade M, var ett sätt att komma åt kriminalitet. Barn som ett kriminalpolitiskt redskap. Förslaget har med rätta beskyllts för att vara stigmatiserande för såväl boende i förorten som för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tidig testning behövs givetvis. Liksom ekonomiska resurser och organisatoriska förutsättningar till BUP. Men detta kan ske utan att någon behöver känna sig utpekad.

[ Frida Park: Har högerblocket glömt att barnen inte är statens?  ]

Ett annat exempel på när barnen ändå nämndes under valrörelsen var när Liberalerna gick ut med krav på språktester på tvååringar. Om barnen inte klarade svensktesterna skulle obligatorisk inskrivning i förskolan följa. Barn som ett integrationspolitiskt redskap. Redan i dag följs barnens språkutveckling hos barnavårdscentralerna. Exakt vad Pehrsons förslag skulle göra, annat än att visa på liberal hårdförhet, är svårt att se.

Men vad som verkligen fick ögonbrynen att höjas var när SD, genom sin rättspolitiska talesperson Tobias Andersson, föreslog vad som kallades för “statusnedbrytande samhällstjänst” för barn. Barn som felat skulle enligt förslaget förnedras. De skulle tvingas till att städa, sanera eller skrapa tuggummin. Därmed skulle barnen tappa i ställning mot sina kamrater.

Barnen behöver inte främst hårdare tag från myndigheter och politiker. Alf Svensson resonerade klokt i Jönköpingsposten om vad som faktiskt spelar roll. Det är när barnen får tid med sina föräldrar.

[ Alf Svensson: Föräldrar har den viktigaste uppgiften som finns ]

Kanske behöver vi efter en stormig valrörelse en rekalibrering av våra inre kompasser. Ställa in nålen mot det som verkligen betyder något. Och också ta steg i den riktning i vilken pilen visar. I samhället skulle vi behöva värdera det som spelar roll. Kräva av våra nya folkvalda att de håller sina löften om att ta tag i köerna till BUP. Visa ett större intresse och eget engagemang för våra barns utbildning och skolgång. I kyrkan behöver vi hylla, lyfta och prioritera alla de underbara frivilliga krafter som är en fundamental del i barnens andliga utveckling. Valet var kanske inte barnens, men barnen måste bli vårt främsta val.

[ Dagens ledarsida: Tid för det som betyder mest ]