Slöjtvång och slöjförbud två sidor av samma mynt

Vågor av demonstrationer och oroligheter skakar nu den iranska regimen efter att Mahsa Amini gripits av moralpolisen i tisdags och, enligt polisen, fick hjärtattack och dog. Allt tyder dock på att hon misshandlats till döds.

Det är inte svårt att sympatisera med alla modiga kvinnor som nu protesterar mot religiöst tvång och förtryck, inte minst polisbrutalitet. Alla som lever under religiöst förtryck förtjänar vårt stöd - som kvinnorna som riskerar tortyr och värre ändå om de tar av sig slöjan eller klipper sitt hår. Religionsfrihet kan aldrig tas för givet och det behövs ett större engagemang, inte minst i västvärlden.

Samtidigt är det viktigt att inte hamna i det andra diket - slöjförbud, som vissa svenska politiker vill se. Som kristen är det visserligen självklart att det är mannens ansvar att styra sitt sinne och sitt agerande - det ansvaret är aldrig kvinnans som visar hår eller ansikte.

[ Kvinnor bränner sina slöjor efter att moralpolis dödade 22-årig kvinna ]

Slöja kan vara förtryck. Men inte alla som bär slöja är förtryckta. Vill vi hjälpa barn och kvinnor som är hedersutsatta är vikten av fortsatta kontaktvägar med det omgivande samhället avgörande. Ett slöjförbud kan leda till att grupper helt sluter sig och vänder samhället ryggen - det skulle leda till ur askan i elden för dessa kvinnor. Tvång, oavsett om det är påbud eller förbud, kan aldrig förenas med religionsfrihet.

Den kvinna som vill bära slöja ska ha rätt att göra det. Den som inte vill det ska slippa. Det borde vara självklart i varje land som värnar individens fri- och rättigheter. Hittills har inte Iran valt den vägen, och tyvärr tyder inte mycket på att de kommer välja den framöver heller.

[ Frida Park: Ett slöjförbud räddar ingen ]