Ropet efter trygga rum hotar demokratin

I dag talas det vitt och brett om hotet mot demokratin, och antidemokratiska rörelser som islamism och fascism anges som de stora problemen. Det är helt givet, men det finns mer. Demokratin undermineras inifrån, det vill säga av institutioner, regler och policies som verkar inom de demokratiska institutionerna. Den tesen drivs i antologin Skör demokrati som kom ut i maj.

Ett av de områden som ekonomihistorikern Håkan Lindgren sätter fokus på i boken är ropen efter så kallade trygga rum. Ett tryggt rum är en plats där personer inte riskerar att utsättas för ord eller värderingar som kan upplevas som kränkande. Rummet ska vara inkluderande för alla.

Men om demokrati handlar om att hantera motstridiga och många gånger helt olika värderingar, livsstilar och åsikter så följer det med självklarhet att vi riskerar att bli ifrågasatta, inte nödvändigtvis kränkta men åtminstone kritiserade.

Problemet handlar naturligtvis inte om att människor inte har rätt att känna sig trygga, utan snarare om hur det ska kunna säkerställas att alla garanteras att få komma till tals. Problemet är att fokus i politiken har flyttats från praktiska rättigheter till att alla har rätt att känna sig välkomna. Det är alltså en förskjutning från det yttre till det inre.

Ett exempel skulle kunna vara hörselnedsatta. Det är inte säkert att det numera räcker med att kyrkan ordnat med en hörselslinga och kontrollerat att den fungerar. Varje gudstjänst- eller konsertbesökare har också rätt att känna sig välkommen för att målet om inkluderande behandling ska anses uppfyllt. Men hur ska man kunna garantera att alla upplever sig välkomna?

Staten ska inte bestämma vad medborgarna ska tänka men hur vi ska kunna tänka tillsammans

—  Fredrik Wenell

Ett besläktat exempel är att “högerpartierna” gjorde “trygghet” till ett nyckelord i valrörelsen. Problemet är att otrygghet kan ärvas och påverkas av mediers rapportering, oberoende av om det finns faktiska skäl eller inte. SD växte till exempel i regioner där integrationsproblemen inte är så stora eftersom andelen invandrare inte är speciellt hög. I de områden som har hög andel växte istället Nyans, som följaktligen spelade på andra sorters otrygghetskänslor.

Problemet är att politiken inte kan garantera att människor kommer känna sig trygga vare sig i trygga rum eller i bostadsområden. Det politiken däremot kan råda över är de materiella förutsättningarna som har potential att minska risken för brott eller kränkande behandling.

[ Kyrkorna markerar mot politikerna inför valdagen ]

Om politikens uppgift är att redan på förhand säkra att ingen ska riskera att känna sig sårad utgör det ett hot mot demokratin. Det är nämligen redan på förhand avgjort vad som är godkända åsikter, värderingar och livsstilar.

Det som har skett i talet om trygga rum är en olycklig sammanblandning av stat och samhälle, offentliga institutioner och civilsamhälle. Det ser vi också i lagförslaget om demokrativillkor. Dessa villkor anger vilka önskvärda värderingar som först måste vara på plats för att bidrag ska få tas emot av organisationer i civilsamhället. Problemet är att de värderingar håller de allra flesta med om på ett generellt plan, men de kan fyllas med ett mycket specifikt innehåll för att bara legitimera vissa åsikter så att inte någon ska känna sig kränkt.

[ Lennarth Hambre: Lägg demokrativillkoren i papperskorgen och börja om ]

Det tycks finnas en implicit rädsla för mångfald, vilket är ett hot mot demokratin eftersom den förutsätter pluralism och livsstilar som kan uppfattas som provocerande och märkliga. Följden är att vi i en demokrati alltid riskerar att utsättas för åsikter vi inte delar, kanske till och med blir sårade av. Men det är priset för att friheterna som demokratin vilar på ska kunna garanteras.

För att rädda den svenska demokratin behöver politiken alltså fokusera mer på det som man faktiskt kan göra något åt, för att så långt det går säkra att ingen som är underordnad utsätts för otillbörlig maktutövning. I en demokrati görs det inte genom att likrikta värderingar, eller uppfostra civilsamhället, som Lennarth Hambre skrivit om på ledarplats.

Medborgare ska inte avkrävas några specifika värderingar, vare sig de är kristna som tidigare eller som nu, de sekulära, för att få delta i det gemensamma samtalet. Staten ska inte bestämma vad medborgarna ska tänka men hur vi ska kunna tänka tillsammans, det vill säga, tillhandahålla demokratiska metoder som gör att vi trots våra skillnader kan samtala.

Däremot hör de trygga rummen hemma i civilsamhället. För det är i dessa gemenskaper som personer har möjlighet att formas till trygga individer som i förlängningen förhoppningsvis inte ser andras åsikter eller livsstilar som ett hot vare sig det handlar om queer-ideologi eller kreationister. Och där måste de trygga rummen få existera - utan att hotas av statsmaktens klåfingrighet i form av demokrativillkor.

[ Annie Lööf vill få bort sunkighet men ändå ge bidrag ]