Kyrkoavgiften sätter fingret på viktiga teologiska frågor

Sista oktober var det deadline för kyrkoavgiften 2023. Staten tar in kyrkoavgift till Svenska kyrkan. Det gäller även alla andra registrerade trossamfund. Detta är en konsekvens av kyrkans skiljande från staten 1 januari 2000.

Från början blev det aktuellt för flera frikyrkosamfund att genom olika kampanjer uppmuntra medlemmar att lämna Svenska kyrkan för att överföra kyrkoavgiften till det egna samfundet. Särskilda projekt skapades och avgiften har vanligtvis fördelats mellan samfundet och den lokala församlingen.

Under höstkampanjen 2022 betonades lämnandet av Svenska kyrkan mindre, men likväl vikten av att anmäla kyrkoavgiften till det egna samfundet. Förändringen är troligen utifrån respekten för Svenska kyrkan och samfundets betydande medlemstapp under senare år. Svenska kyrkans största intäkter sker via kyrkoavgift, 60 procent av alla intäkter motsvarande 14,5 miljarder, medan frikyrkans intäkter den vägen snarare är en rännil i storleksrelation till gåvorna.

Frågan måste ställas. Vad vinner den lokala frikyrkoförsamlingen på att låta staten sköta insamlingar från sina medlemmar? För den frikyrkomedlem som tidigare hade dubbelt medlemskap och som beslutat sig för att lämna Svenska kyrkan för att endast fokusera på sin egen församling kunde överföringen av kyrkoavgiften vara logisk. Den medlemmen hade ju redan en avgift via skattsedeln.

[ Lennarth Hambre: Visar det låga givandet hur vi värderar församlingen? ]

Men utifrån frikyrklig teologi, den troende församlingen med missionsuppdrag i världen, går det att ställa frågan om ett dubbelt medlemskap är logiskt. Kanske man vill ge till allt gott arbete? Vara med och påverka? Fira bröllop eller ha begravning? Eller instämmer man i Svenska kyrkans geografiska församlingstanke? Ett annat sätt att som medlem i en frikyrklig församling visa respekt för Svenska kyrkan som samfund kan vara genom lokalt ekumeniskt engagemang och att man talar väl om och ber för sina lokala gudstjänstfirande församlingar.

Vad vinner den lokala frikyrkoförsamlingen på att låta staten sköta insamlingar från sina medlemmar?

—  Lennarth Hambre

Som vi skrivit tidigare på ledarplats finns det många skäl till varför svenska frikyrkor behöver poängtera det personliga beslutet att systematiskt ge av sitt överflöd till församlingen. Det vore inte bara en långsiktigt mer hållbar väg att få en väl fungerande ekonomi.

Det finns en risk att övertron på staten försätter församlingen i en fälla. Risken med statens inblandning ser vi senast i den nu förhoppningsvis skrinlagda propositionen kring demokrativillkoren. Förslaget innebär att om någon kyrklig företrädare inom samfundet inte handlar eller uttalar sig i linje med demokrativillkoren kan samfundet också förlora möjligheten till uppbörd av kyrkoavgiften. Det finns alltid en frestelse för staten att använda olika metoder för att påtvinga en kyrka värderingar.

Frågan om kyrkoavgiften är inte bara en teknisk fråga, det sätter fingret på viktiga teologiska frågor. Inte minst det personliga deltagandet, om givande, om överlåtelse och engagemang i den lokala församlingen. Det är frågor som behöver bearbetas. Mindre tilltro till staten vore sunt för alla kyrkor. Mera tilltro till den inneboende kraften i personligt engagemang vore räddningen.

[ Berättigad oro om kyrkoavgiften ]