Vi är inte kallade att sitta på våra kristna ändalykter

Som kristna är det vårt hopp och vår tro att en dag ska Gud göra slut på all ondska. En dag ska alla tårar torkas. Det är ett fantastiskt löfte. Men det är aldrig en ursäkt för att sitta still på våra kristna ändalykter och rulla tummarna medan lidande och nöd pågår runt omkring oss. Vi är kallade att vara ljus och salt.

Att vara ljus i mörkret är inte så svårt som det kan låta vid första anblicken. Även om mörkret kan verka överväldigande vet var person som tänt en lampa i ett becksvart rum hur ett litet ljus har makt över mörkret.

När grannen slår sin fru kan troende aldrig titta åt andra hållet. När orättvisor sätts i system i samhället kan troende aldrig vara tysta. Får aldrig tystna. För vi är Jesu händer och fötter på den här jorden.

Tron var aldrig tänkt att stanna med oss. Det fanns en tid när kristen tro var synonymt med samhällsengagemang. Då bönemöten inte handlade lika mycket om oss själva som om medmänniskan, om den egna bygden och om byar långt borta i andra länder utan mat och vatten. Och vi levde som vi bad. Ora et labora.

Om extrem individualism nu har fått oss att tro att det här med Jesus mest är till för vårt eget höga nöjes skull behövs en motvåg. Det behövs en rörelse, och den finns redan nu, i våra kyrkor. En rörelse av människor som söker upp faderlösa och änkor, ensamma och utsatta. En rörelse av bön och handling. En rörelse med ett levande engagemang för hela samhället och dess individer.

[ Frida park: Vi måste hitta framtidens bärare av hopp ]