Blasfemilagar är en riktigt usel idé

Den senaste planerade koranbränningen blev inte av. Blasfemiflambering avvärjd. Den här gången var det inte Rasmus Paludan som låg bakom den planerade bränningen, utan en liten grupp Nato-motståndare. På inrådan av Säpo valde polisen att neka tillståndet för aktionen, då säkerheten för deltagare och allmänhet inte kunde garanteras. Beslutet att neka tillstånd har väckt kritik mot polisen.

Koranbränningarna har satt fokus på skillnaderna på olika staters och kulturers syn på skyddet av trossystem och religiösa objekt i kontrast till yttrandefriheten. I flertalet länder finns ett starkt uttalat skydd mot hädelse och blasfemi mot det heliga. Det räcker med att blicka mot Finland och där ”den som offentligen hädar Gud” kan dömas till fängelse eller böter. Den finska lagen är, kan tilläggas, i stort oförändrad sedan tsartiden och röster har höjts för dess förändring.

Ett annat land som är högst aktuellt i hela Nato-koranbränningssoppan är Turkiet. Landet har starka blasfemilagar, dess sekulära grundlag till trots. I en uppmärksammad dom har en man blivit fängslad då han twittrade ifrågasättande om det religiösa ledarskapets hantering av covid-pandemin. Detta sågs alltså som en kränkning av det heliga. Vid ett annat tillfälle spelades det upp popmusik från en minaret, vilket utmynnat i domar mot såväl utförande av aktionen som mot de som på sociala medier spridit information om musiken. Hädelse.

Problemet med blasfemilagarna är att de ofta används som ett medel att komma åt oliktänkande.

—  Steven Crosson

För en troende kan det instinktivt kännas rätt att ropa efter blasfemilagar. Lagarna syftar ju till att skydda det heliga och skydda de troende mot kränkningar. Sympatiskt? Ja. Men problemet med blasfemilagarna är att de ofta används som ett medel att komma åt oliktänkande. En spricka i demokratin där despotin kan slinka igenom med sina långa fingrar: Diktatorn som kommer åt oppositionspolitikern, den grå byråkratin som kommer åt författaren, säkerhetspolisen som kommer åt den underjordiska församlingen. Det är därför kanske inte heller så förvånande att blasfemilagar är mer vanligt förekommande i diktaturer och auktoritära stater än i fria demokratier.

[ USA:s ambassad varnar för religiösa samlingsplatser i Sverige ]

Lagar som förbjuder hädelse riskerar att bli verktyg för majoritetssamhället att komma åt politiska och religiösa minoriteter. Det är inte alltid så, lex Finland, men exemplen avskräcker. De lagar som i Indonesien bedömer kristna konvertiters kritik av islam vara blasfemiska skulle i värsta fall kunna brukas på ett liknande sätt i Sverige. Kanske inte som ett skydd av islam, men som ett sätt att skydda människors känslor.

En rondellhund, en nedsättande kommentar på Facebook om en religiös ledare, en satirteckning? Allt detta skulle mycket väl kunna kategoriseras som blasfemi. Vi behöver inte uppskatta eller uppmuntra kränkningen, men även vi troende behöver leva med att man gör narr av det som vi håller som heligast. Det är naturligtvis viktigt att respektera olika religioner och troende, men steg i riktning mot blasfemilagar kan i värsta fall vara steg i riktning mot inskränkthet, ett som kan drabba även kristna. Risken att bli kränkt är ett billigt pris att betala för att få leva i ett fritt land.

[ Frida Park: Bara yttrandefrihet räcker inte Sverige  ]